Vi har ju lämnat Stella över natten ganska många gånger. Eller… en gång i månaden ungefär, max.
Nu åker vi iväg på en weekendresa, och lämnar henne hemma med farmor och farfar. Att det kommer gå galant tvivlar jag inte på, men helt lätt är det inte att tampas med känslorna inför en sådan här lämning.
För min del handlar det om en övertygelse. Jag tror benhårt på att vårda förhållandet även efter att man fått barn. Göra sådant som man alltid älskat att göra tillsammans. Även om familjelivet är fantastiskt och ger mer än något annat så är det så otroligt lätt att tappa varandra på vägen, bland trötta kvällar och logistikprat, bland vardagstempo i 190 och bajsblöjor. Så även om det känns jobbigt med några dagar ifrån så känns det så mycket värt.
Däremot känns det lite oroligt att åka vi två och lämna Stella, mer i avseendet om något skulle hända. Det blir ju betydligt mer sårbart. Men så kan man inte gå omkring och tänka, det vore riktigt onödigt slösad energi.
Tre nätter borta blir det, så med andra ord går Stella på dagis hela fredag och hämtas av faster/farmor/farfar, hänger med dem under helgen och lämnas på dagis av dem på måndag morgon. Vi landar på Arlanda på förmiddagen, och jag har tagit ledigt hela dagen för att åka hem och hämta Stella så tidigt det bara går. För hur än det är – 3 dygn är ju toklänge för om inte henne så mig, så då får det vara nog. Men tills dess ska jag njuta. Bort med saknad, in med livsnjutning. Det får bli fokus den här helgen.