Det här är verkligen ingen politikblogg. Det är snarare en blogg med fokus på feelgood. Att fokusera på det goda i livet, så man i efterhand slipper tänka ”tänk vad bra vi hade det då, att vi inte uppskattade det mer!”.
Men några ord ändå. För helgens val, det är ingen feelgood-historia direkt.
Givetvis främst med SD i åtanke. Det känns verkligen riktigt illa att ett främlingsfientligt parti tagit sin plats i Sveriges riksdag. Övriga partiers misslyckande med integrationspolitiken är givetvis en stark anledning till detta, för att det är mycket missnöjesröstande bakom SD’s starka valresultat känns givet. Sen innebär kanske inte heller resultatet att exakt så många procent av de röstande i Sverige är rasister. Även om det ligger nära till hands att tänka så. Överraskande är att många inte verkar anse att de röstat på ett främlingsfientligt parti. Okunnigheten är skrämmande. Igår fastnade jag i några trådar på Familjeliv och där besannas verkligen dessa farhågor. Visst, mycket som pågår på den sajten är rent av galet, men det är ändå personer som tycker på ett visst sätt, och viss verklighet representerar de därmed. Kolla in får ni se, välj ”Politik” och läs i några SD-trådar och förundras.
Och framför allt så tänker jag att med facit i hand så önskar jag att partiet hade fått ta mer plats i debatter innan valet. Deras argument hade övriga partiers representanter lätt skjutit hål på, för även om alla politiker är skickliga retoriker och också pratar floskler, så har de en helt annan kunskap och underbyggda argument. Det hade varit som en tennismatch mellan Federer och mig själv, typ.
Fast såklart, vissa riktigt begåvade personer finns ju i SD också. Att de inte frontade dessa lite hårdare.
Läs denna tidningsintervju och kolla på denna härliga filmsnutt och få dagens skratt… Det är humor det här. Förutom att det är på fullaste allvar och att personerna representerar ett parti som nu ska vara med och bestämma i Sverige. Inte så roligt längre.
SD-ledare med huvudet på skaft: http://www.youtube.com/watch?v=EUPlsm4A1QI
SD’s (fd?) arbetsmarknadspolitiske talesman: http://www.dagensarbete.se/home/da/home.NSF/98770b2ae7748f3541256ce5006dad5f/1090acf0fc83b1d4c125739f002cbb75?OpenDocument
För övrigt så verkar det som att personer i år varit betydligt tydligare och mer öppna med vad de röstar på. Det gillar jag. Jag har aldrig fattat det där med att man inte avslöjar vad man röstar på. Vad är man rädd för? Att behöva argumentera och försvara sina åsikter? Vi tycker olika, och att göra det kan snarare leda till intressanta diskussioner och möjlighet att påverkas, ändra sig eller helt enkelt få mer kunskap. Det är givande, och inget att vara rädd för.
Däremot har jag ingen lust att prata närmare om mina politiska åsikter på min blogg, hur mycket jag än står för mina åsikter. Det blir för enkelriktad kommunikation, och full ”sanning” och anledningar till att man tycker hur man gör och hur man resonerar finns det sällan utrymme till. Men fråga mig gärna personligen så ska jag med glädje både berätta och diskutera.
Däremot gillar jag verkligen inte floskler som att man antingen röstar med sin egen plånbok eller med sitt hjärta och sitt värnande om andra människor. Sånt blir lite för ytligt. Jag både tror och hoppas att gemene man är smartare än att tänka ”blått för då får jag lägre skatt och jag får ju ändå råd att betala MIN sjukvård som JAG behöver” eller ”rött för annars får vi inte bra och fri sjukvård för alla, och det MÅSTE finnas utrymme att ÖVERHUVUDTAGET vara sjuk i Sverige”. Det funkar inte riktigt så, tänker jag. Snarare tror jag att alla vill det som är bäst för landet och för majoriteten, men man tror att man uppnår det på lite olika sätt.
Snart vet vi det slutgiltiga resultatet i årets val. Få röster kommer att avgöra mandatfördelningen. Men att det blir fyra rätt tuffa år politiskt, det råder det inget tvivel om.