Min brudklänning var i själva verket en tvådelad variant, med en kjol i vadlängd. Man tar på den ovanifrån, då den går ända upp till naveln i midjan, och sen kom toppen på lite över den liksom.
Jag kan ju säga såhär, att kjolen passade väldigt bra nu – över magen. Magmått = gammalt rumpmått. Haha. Dvs, jag tog på den uppifrån och drog nedåt…. och där stannade den – på magen. Den går inte att få ner över, till höfterna. Så från bysten blir det ett stort fall rakt utåt, som sen slutar typ i knähöjd. Toppen gick ihop allra längst upp, men sen blir det såklart ett stooort glapp bak. Vackert? Moahahahaha. Icke, herregud! 🙂
Förutom att det ser väääldigt roligt ut, så ser jag ungefär dubbelt så stor ut mot vad jag egentligen är i denna outfit. Som ska vara ens finaste…
Men vad gör man icke. Ska brudklänningen luftas så ska den! Även om jag kommer se rolig ut… det bjuder jag på!
Men tänk vad mycket ångest jag hade haft om klänningen varit så mycket för liten och jag inte hade en v.31+6-kropp att skylla på. 🙂
Originalvariant vs. morgondagens dito. Räkna inte med några bilder… 🙂