Redan i förmiddags konstaterade jag att det nog faktiskt inte gick. Jag kände mig hängigare än jag ville tro. Avklarade ett viktigt möte och sen jobbade jag järnet i några timmar och slängde ut en massa bollar, så kanske de kommer tillbaks lagom tills imorgon lunch eller så. Avklarade, förhoppningsvis. Så vid 1 rullade jag hemåt, gick med bestämda men släpande steg mot sängen och vaknade av alarmet 2½ timme senare (när jag behövde snurra p-skivan på bilen, därav väckning…).
Som sagt, mosig i huvudet och med raspig svalj. Trist.
Vi är ju aldrig sjuka i vår familj – eller aldrig sjukskrivna ska jag säga. Det är nog någon form av handikapp vi har. 😉
Eller som H sa i uppriktig omtanke när vi pratade i telefon runt lunch ”ja, men då tycker jag du ska åka hem och jobba hemma”. Det är liksom att vara sjuk i vår värld. Jobba hemifrån så gott det bara går. Hm.
Näe. Nu tar jag det lugnt på riktigt och hoppas på att må bättre snart.