Jag har längtat efter den här dagen. Stellas första luciatåg på dagis, som ägde rum på eftermiddagen. Och det var precis så bedårande som jag föreställt mig. Inga tårar från mig dock – överraskande nog!, mer roat leende kände jag – för Stella gick sist och var så glad och nöjd över sin lilla lykta så den skulle hon visa för alla. Så exalterat så hon helt glömde att sjunga en enda sång. Jag tror inte ens hon märkte att de andra barnen sjöng. Hela situationen var ju bara så fascinerande, typ. Så det var bara så gulligt så det var inte klokt!
Söta var de små barnen, och vår lilla tomtetjej (som garderat med både luva och luciakrona) inte minst (såklart ;-)).
Kusin Gustav var också där och tittade, och var en söt liten tomte i vagnen.
Hoppas ni alla haft en riktigt mysig Lucia!