Vi har aldrig klippt Stella. Hur ska man kunna röra de där underbara korkskruviga guldlockarna utan enorm ångest?!
Men de yttersta topparna har den senaste tiden blivit mer och mer svintoaktiga, och det har inneburit att hela håret känts tovigt och framför allt att det då gjort ont när håret ska borstas. Därmed har det varit lite av en fight varje dag – och har man långt hår så måste man ju borsta det, så är det…
Så under ett par veckor har jag dagligen frågat Stella om jag får klippa henne. Idag var första gången hon sa ja.
Så då gjorde jag det. Men absolut inte utan ångest. Jag kände nästan för att gråta när lockarna föll. Hennes första lilla mjuka hår…
Hur resultatet verkligen blir kommer vi se först imorgon när det torkat. Betydligt kortare iallafall, eftersom det fortfarande är lockigt längst ned och drar upp sig när det blir torrt.
Hur jämnt det blivit återstår också att se. Det var en utmaning att få henne att sitta still med huvudet… menmen. Lite ojämnheter syns ju ändå inte så väl så länge det har sånt fall. 🙂