Jag trodde att det här med bebis skulle vara lite mer ointressant den här gången än förra. Nu när man har en 2½ åring som är hur rolig som helst och pratar och kommer med idéer, kramas och pussas och bara ÄR så mycket på alla sätt, så trodde jag att det där med att locka leenden inte skulle vara så spännande den här gången. Lite, absolut, men inte som förra gången. Inte heller har jag varit sådär superfascinerad av andra bebisar i det utvecklingsstadiet – för det blir ju så mycket roligare sen.
Sen kom då Max. Och åter igen sitter jag där. Pratar och får lite joller tillbaks, och så kommer de där tandlösa leendena gång på gång. Ibland ihop med lite skratt till och med. Det är magiskt!
Och inte alls mindre roligt den här gången. Jag lockar och lockar, och när de kommer smälter jag. Då känner jag mig lyckligast (och roligast 🙂 ) i världen.
Det är dock aningen svårt att fånga dem på bild, de där ordentligaste skratten…