Jag hade lite förträngt det, men H är ute och reser den här veckan också. Den här gången lämnade han imorse och kommer hem igen på fredag kväll. Bara att ta ett djupt andetag och samla kraft.
Det gick ju faktiskt himla bra förra veckan ändå, känns som att mycket hänger på att de somnar i tid och utan knussel på kvällen. Det betyder att jag får vara lite hårdare på rutinerna och tiderna, och för Stellas del proppa på med mycket mat efter dagis så vi inte hamnar i mer välling-upp på toaletten-träsket vid läggningen.
Förutom det så är det viktigaste också att jag är hyfsat utvilad och har en jämn blodsockernivå. Som inför värsta elitloppet låter det 😉 men det är ju faktiskt så det funkar. Annars orkar jag inte vara steget före, orkar inte räkna till 10 – och det behövs.
Så idag har jag trots ljuvligt väder vänt hem efter lämningen och tänkte vila. En väldigt snörvlig Max sover och jag borde också, men det är svårt att sova såhär på förmiddagen när man just gått upp och vaknat till liksom. Tänk om jag haft syskonvagn, då hade jag kunnat fokusera på vilan idag och gått power walk efter dagis istället… nu känns det som att jag måste lyckas klämma in en lång sväng på dagen, för PW behövs för både kropp och själ.
Och apropå att H reser så är det så det är. Snart är det min tur… Bara 3 veckor till NY nu, Tjoho! Alldeles lämpligt – när jag just hunnit tänka att det skulle bli lite småjobbigt att vara själv i några dygn igen – dök också inbjudan till jobbets höstkonferens ner i maillådan. Provence i oktober, jo jag tackar! Nice! Så det går ingen nöd på mig heller, minst sagt.