När vi var borta på rejält lyxig vuxensemester i alldeles lagom men tillräckligt med dagar (4 dygn) var barnen hos världens bästa morföräldrar i Dalarna. Jag åkte som bekant upp med dem, och när vi landade på Arlanda hade morföräldrarna åkt dit med dem med tåg. Extremt supersnällt, och väldigt mysigt att mötas av sina barn i Arlandas vänthall!
Vi fikade lite och sådär, och Stella som haft lite lite feber dagen innan men nu var rapporterad frisk kändes ändå lite varm, tänkte jag för mig själv. I taxin hem klagade hon sedan på att hon ville kräkas (vilket hon ofta gör när hon har feber och åker bil) men klarade sig. Hemma sa det bara poff och sedan var termometern uppe på 39. Men yippie på den?
Tajmingen kunde vara bättre. Efter semester hade Henke riktigt mycket på jobbet och en del inbokade möten som absolut inte kunde missas. Själv väntade början på mitt nya jobb idag.
Nytt jobb med premiärdag fick ändå gå före, men visst slog oss tanken imorse att man kanske borde lägga ner ambitionen med två bra jobb helt och hållet de här åren. Jäkla skit-VAB och på det en Max som börjat vakna klockan 5 på morgnarna (ja, en vecka nu!) och ger oss sömnbrist. Men vi VILL ju, och vill kämpa för att förverkliga oss på jobben också. Det är roligt, givande och viktigt för oss.
Nu skulle jag vilja skriva nåt sånt där pretto om att barnen såklart är viktigast osv osv osv och det är de såklart utan konkurrens – men nej, jag skulle aldrig kunna vara hemma med dem på heltid. Och pusslet har knappt känts existerande tidigare, men den här vintern med alla sjukdomar har verkligen frestat på.
Oavsett så var det enormt mysigt att komma hem till dem igår kväll, och anledningen att blogg och allt annat sånt fått vila är att jag haft bättre saker för mig. Typ sånt här.
För övrigt är jag trött efter min premiärdag, det är såklart väldigt mycket att ta in. Konsulten som jag ska ersätta som anställd har haft rollen i två år och kommer jobba med mig i några månader. Väldigt välbehövligt.