Många i träningsvärlden pratar mycket om att deras barn ger dem stor motivation. Att de vill orka för sina barns skull. Vara aktiva föräldrar, och samtidigt inspirera barn till ett liv där rörelse är något naturligt.
Jag tror att det är superviktigt att introducera träning eller framför allt rörelseglädje i sina barns liv tidigt. Och samtidigt så vill jag själv på inget sätt ha begränsningar i mitt liv med dem på grund av att jag inte orkar rent fysiskt.
Att de ser oss träna och är fullt medvetna om vad träning ger oss – glädje, styrka, ork, välmående med mera – är fantastiskt.
Fast, det finns något som gör mig ännu mer glad. Det här. Jag älskar den här synen – när mina barn är med mig på mina innebandymatcher och älskar att vara det. De tokmyser av att vara med i omklädningsrummet, av att nyfiket småprata med mina lagkompisar, av att lyssna på peppen. Att sedan mysa ner i ett hörn någonstans med lite ritsaker, film och kanske plocklunch i en låda och vara där det händer men ändå i sitt hörn. Vänta aktivt på varje paus för att då få gå ut och springa lite och skjuta på mål som deras mamma och hennes lag just gjort. Som tjejerna (kvinnorna, mammorna) som spelar innebandy och trillar in mål på mål (vinst med 14-2 idag) just gjort. De känner glädjen, är jag säker på, från mig och alla andra. Det är långt ifrån råstyrka, chins och gym med löpband och maskiner. Det är vinnarlust, kämparanda, lagkänsla och framför allt rörelseglädje. Det är den bästa av världar jag introducerar dem i.
