Jag tror faktiskt att den hormonella biten egentligen både är och vid tidigare graviditeter varit det sätt jag mest märkt av detta speciella tillstånd i kroppen. I början har det framför allt betytt att gråta lätt, inte minst av lyckliga saker, och det gör jag nu också. Men framför allt minns jag att jag när jag väntade Max var lättretlig och hade ett gäng utbrott. Vid något tillfälle på sluttampen vet jag att jag nästan var rädd att jag förvandlats och skulle fortsätta vara som en leende burk dynamit – glad och tillfreds och som vanligt men samtidigt redo att antändas när som helst och då helt sakna insikt om vad som är okej och inte. Håhåjaja. Som tur var ändrades det dock när han väl kom, jag var inte personlighetsförändrad för livet.
Den här gången är det inte likadant, utan på det stora hela är jag hyfsat harmonisk. Jag tror att den stora skillnaden är att jag med Max var mer utarbetad och hade en rätt jobbig jobbsituation med enormt hög press både tids- och prestationsmässigt. På tok för mycket jobb och situationer jag inte kunde råda över. Dessutom var Stella bara precis 2 år, och det är ju en ganska utmanande ålder för en förälder rent allmänt, både i tjat, medlande och konflikter såväl som med bärande och annat. Nu pratar man och resonerar med barnen och behöver inte uppleva dunka-huvudet-i-väggen-känslan eller räkna till 10 och 1000 konstant.
Med det sagt var jag igår tung i kroppen och lätt i sinnet, medans jag idag har en lite tung känsla i sinnet (oklart varför) och en kropp som, i alla fall med värktablett i sig mot värkande fot, känns lättare. Mot sinnesstämningen tror jag att jag ordinerar en långpromenad med en lättsmält podcast i öronen ikväll (som sammanfaller med läggning) och att skriva lite om resor i bloggen när jag kommer hem. Det är det eller någon form av shopping, liksom.
