Igår hade vi minst sagt en maxad Cornwall-dag, och vi höll oss runt den allra mest sydvästra udden, som kröns av Land’s end – det brittiska fastlandets allra västligaste punkt.
Det finns otaliga vandringsleder längs hela landtungan, dramatiska klippor möter havet på ett mäktigt sätt och det finns många vikar med fantastiska sandstränder. Man kan i princip åka in var som helst för att få sin alldeles egna upplevelse, och jag inspirerades mycket av den här guiden hos Guardian över 10 enkla vandringar i norra Cornwall. Visst sa jag redan igår att man skulle behöva stanna betydligt längre än några dagar?
Vi började med att gå till Zennor head, en klippformation mot havet strax utanför den lilla gulliga byn Pennor. Det var en otroligt vacker dag, och det gick knappt att urskilja var havet slutade och himlen tog vid. Den här lilla vandringen (vi pratar alltså några ynka kilometer) gillade jag verkligen – och att vi var helt själva gjorde den förstås inte sämre.
Vi åkte sedan vidare direkt till Land’s end, även om jag muttrade lite då vi passerade Botallack eftersom just den vandringen lockade mig, och där var det betydligt turistigare. Ett helt besökscenter är uppbyggt där, det är konstant brus och en parkering kostar 5 pund för en dag. På uppsidan ligger att vyerna är allra mest dramatiska och häftiga, och så gillade vi också den goda lunchen i restaurangen, vilken också hade ett fullt rimligt pris. Topp!
Gick gjorde vi mellan Land’s end och Sennen cove, och lite allmänt runt udden. I slutänden hade vi nog hängt kvar i närmare tre timmar – och det hade lätt gått att stanna betydligt längre.
Strax bortanför Land’s end svängde vi in till Minack theatre, en utomhusteater längs med klipporna. Det måste vara en helt fantastisk upplevelse att se en riktigt klassisk pjäs här, ackompanjerad av vågbrus och havshorisont – för det var otroligt häftigt bara att se den i dagsljus.
Strax intill ligger Porthcurno beach, och åt andra hållet Portchapel beach (omslagsbilden med mig ovan), och det är den typ av stränder få vet att finns i England. Vit, finkornig sand och turkost vatten – och att de ligger i klippskrevor är fantastiskt då det blir vindstilla och betydligt varmare, vilket kan behövas i lite svalare England med sitt utsatta läge mot Atlanten. Igår hade vi drygt 15 grader i luften och folk låg i bikini på stranden, något till och med en fryslort som jag blev riktigt sugen på.
Vi cruisade förbi Penzance med St Michaels mount, den lilla ön som kröns av ett 1100-talsslott, och vidare längs de charmiga småvägarna på halvön. Roadtrip – jag älskar’t!
Vi svängde förbi Newquay med dess stränder Lusty Glaze och Fistral beach, och tog en fika på det senare. En öl eller så hade passat bättre – där var det fullt drag och det jag hörde innan om ”scensexornas Newquay” kändes bekant även om det kanske snarare handlade om avslappnade surfare i stora, festglada gäng. Jag kan inte säga att jag ogillar det – i rätt sammanhang – och när vi satt på terrassen tänkte jag tillbaka till fornstora dagar på Gotlands Snäck.
Jag är riktigt imponerad av stränderna, både surfstränderna och de små i vikarna, och tänker att sommarsemester i Cornwall lär vara väldigt rätt. Men, blir det tillräckligt varmt, tro? Det är jag osäker på.
Vi hade iallafall enorm tur med vädret igår, känns det som. Eller är det ofta sådär klockrent? En snabb titt på 10-dagarsprognosen tyder snarare på det första… Tack för det!