Och så landade vi hemma idag på eftermiddagen efter en rätt lång och hyfsat jobbig resdag. Vi började vid 7.30 med taxi från hotellet vid St Pauls till Paddington station, åkte Heathrow express ut till flygplatsen, checkade in stora 21-kilosväskan och tog med vagnen till gaten där Meja somnade just innan vi fick boarda och så vaknade hon förstås när jag tog upp henne för att gå om bord. Och vem har förresten bestämt att bebisen måste sitta med ryggen mot en på planet när de har säkerhetsbälte? Irriterande är vad det är, för bebis som vill sova mage mot mage eller ammas. Håjaja!
Hon var hyfsat nöjd flygresan men vaken och ändå övertrött och somnade precis innan vi landade och hon fick ryckas upp igen. Stackarn. Vidare med flygbuss, upp på tunnelbana, och buss hem. Möra? Oh yes!
Somnade gjorde hon igen när hon kom ner i vagnen på T-centralen, men väcktes av två vrålande små syskonhuvud ner i vagnen när vi kom hem. Så efterlängtad hon varit!
Jag börjar nästan känna mig som en sådan där som har tur med vädret – först de fantastiska dagarna i Bergen och nu 5 dagar med hyfsad värme och noll regn i England – och så kom några droppar mot rutan i samma sekund som vi satte oss på flyget…
Efterlängtade som få var vi, och inte minst Meja. ”Jag längtar efter mamma och pappa och Meja men mest Meja för hon är ju så GULLIG!” som Max deklarerat när vi varit borta. Det är så. De är helt maniskt kära i sin syster, de där större två, så det är en underdrift att säga att det var livat här på kvällen. Phew, alltså. Som att kliva in i en stormvind. En riktigt härlig sådan, dock.
”Mamma, hur stavar man ”sch””, frågade Max. ”S-C-H”, svarade jag – för jag förstod inte att han syftade på det ljudet i ett ord med K. Ser ni vad det står? Sötnöten! Bilden överst till höger är hur det ser ut att amma en 5-månaders. Nyfikenheten!
Nu blir det en tidig kväll och sedan få knop resten av (vardags-) veckan, vill jag lova!