Och så avslutade Stella året i första klass med den äran. Ibland tänker jag att hon är så stor och kompetent nu men fatta ändå – första klass. Vilken liten stjärna man är då. En stjärna, men så himla liten så det är rätt otroligt egentligen att man kan kunna så mycket efter bara knappa 8 år i livet.
Finkläderna åkte på och strax efter 8 ljöd nationalsången, Pippis sommarvisa och en massa andra stämningsfulla sånger över skolgården i Nacka.
Jag är för blödig för sånt där, alltså. Det behöver inte ens vara mina egna barn som står för det hela utan jag började gnugga ögonvrårna redan vid några femmors inledande discodans, typ. Hopplöst fall!
Fast, mina ungar var förstås älskvärda, och stämningen pampig och småskaligt intim på samma gång. Småkylig och somrig.
Sedan gick vi hem och festade loss på pannkakstårta. Vilken genial uppfinning alltså!
I den lugna eftermiddagen och kvällen som följde, för egen del mycket på grund av tröttheten (ja, jag ska sluta tjata och tro mig – om jag kunde skulle jag snabbt återgå till att rapportera om att sömnen med bebis är över förväntan), så fastnade jag med lite gamla foton. Alla säger konstant att Meja är så lik Stella och jag håller med. Ibland känns det som att jag glömt hur Stella såg ut som bebis men oftast känner jag mest att det är en bebis jag sett förut jag håller i. De här två tjejerna, alltså. 7,5 år isär men så kommer en ny version av en gammal. Så häftigt!
Hade jag inte själv tagit fotona hade jag nog knappt haft alla rätt på en lek om ”vem är vem?” med denna spelplan. Eller vad säger du?
Max då? Ja, de som inte kände Stella som bebis men Max brukar påtala likheter där också. De finns utan tvekan, men inte lika rejäla som ovan.
Till sinnet är Max dock egen på ett härligt sätt. Nära till skratt, öppen, social och eftertänksamt skämtsam konstant och snabbtänkt som få med underfundigheter och kloka tankar som får mig att skratta högt varje dag och slås av hur häftigt det är att få leva med barn. När jag orkar tänka så i bruset, vill säga.
För, nu har det varit högt brus i många dagar på tal om det, och jag hoppas att inte SAS-strejken ställer till det för resande pappan aka maken imorgon bitti – jag är helt klart färdig med att vara ensam förälder efter 6 sådana dygn. Morföräldrars hjälp lite från och till under veckan har varit obeskrivligt viktig men som en andra förälder blir det inte. Bruset! Nätterna! Jag är så trött nu.