Idag är en dag då jag kanske inte borde blogga spontant från hjärtat, utan en då jag borde hålla mig till sedan tidigare förberedda reseinlägg. Det är svårt att balansera på en blogglina mellan hyfsat proffsig reseblogg och en personligare variant, där jag tänker att ni genom att lära känna mig också kan få större förtroende för det jag skriver – om resor och aktiviter såväl som annat som smyger sig in. Ibland får jag total skrivkramp av det, för trenden går mot mer professionalism i alla inlägg och jag välkomnar det och eftersom jag älskar resandet och skrivandet om det så vill jag haka på och vara där – men samtidigt är det också att släppa fram spontana tankar och reflektioner från mitt liv i stort som ger mig själv stor tillfredställelse i bloggandet, så jag har svårt att släppa det. Hur tänker du som läser här? Berätta gärna!
Det är en ynnest att ha en hobby jag älskar så mycket och som dessutom kan ge möjlighet till fina och roliga samarbeten (och ännu mer resor), men det vore inte så mycket värt om jag inte var glädjestyrd i bloggandet, och om inte inläggen var äkta – för mig såväl som er.
Idag är jag något så löjligt som stressad, över en massa saker. Saker som i vanliga fall – när man dribblar heltidsarbete med inte så lite ansvar över personer såväl som leverans, och ett allmänt aktivt liv, kanske skulle låta jättefåniga men som just nu bara dräller över. Vi åker på lång semester om tre veckor idag på dagen, och det finns så mycket som måste vara klart innan dess. Barnen saknar en massa saker – det behöver gås igenom vad som finns egentligen, och mycket behöver handlas och förberedas. Vi firar Mejas 1-årsdag om mindre än en vecka, har tidigt julfirande med familjen så en del känns som planerandet inför jul, och när vi är borta ska allt flyta och så har vi både en julafton som är viktig för två i sin allra känsligaste julaftonsålder och en 6-årsdag som infaller när vi är där. Vi kan förstås inte släpa en massa klappar och presenter, men jag vägrar sitta kvällen innan och slå in plastsaker från närmaste marknad i tidningspapper. Det funkade när de var 3-4 år, men inte längre. Att få till allt kräver planerande och genomförande, nu!
Först planera och förbereda, sedan njuta.
Sedan är det så mycket annat som ska hinnas med, och som jag vill hinna med för att på riktigt känna livsglädje. Det må låta patetiskt i mitt väl tillrättalagda liv, men jag mår inte bra om jag inte hinner träna, träffa vänner, landa, vara. Det är så mycket jag inte får till riktigt nu, och framför allt så är jag så trött. Mejas dåliga sömn håller i sig, och jag förstår bara inte vad som blivit så fel den sista månaden (eller om det är ännu längre?). Det har inte gått att sluta amma, hon vaknar fortfarande flera gånger per natt och nu har hon ibland också svårt att somna om, och man funkar bara inte när man blir väckt många gånger per natt och har flera vakentimmar per natt. Jag vet inte hur länge jag rullat på upphackade 5 timmar per natt, men det går helt klart ut över mitt välmående nu. Vi måste verkligen bryta detta, men jag vet verkligen inte hur just nu.
Ovetande över frustrationen hon ibland framkallar just nu.
Well. Dagen är torsdag, det är fantastiskt vackert väder ute och jag ska samla energi i någon timme till och sedan gå ut och samla lite solenergi. Så får det bli!