Rese-, livs- och sömnstress

Idag är en dag då jag kanske inte borde blogga spontant från hjärtat, utan en då jag borde hålla mig till sedan tidigare förberedda reseinlägg. Det är svårt att balansera på en blogglina mellan hyfsat proffsig reseblogg och en personligare variant, där jag tänker att ni genom att lära känna mig också kan få större förtroende för det jag skriver – om resor och aktiviter såväl som annat som smyger sig in. Ibland får jag total skrivkramp av det, för trenden går mot mer professionalism i alla inlägg och jag välkomnar det och eftersom jag älskar resandet och skrivandet om det så vill jag haka på och vara där – men samtidigt är det också att släppa fram spontana tankar och reflektioner från mitt liv i stort som ger mig själv stor tillfredställelse i bloggandet, så jag har svårt att släppa det. Hur tänker du som läser här? Berätta gärna!

Det är en ynnest att ha en hobby jag älskar så mycket och som dessutom kan ge möjlighet till fina och roliga samarbeten (och ännu mer resor), men det vore inte så mycket värt om jag inte var glädjestyrd i bloggandet, och om inte inläggen var äkta – för mig såväl som er.

Idag är jag något så löjligt som stressad, över en massa saker. Saker som i vanliga fall – när man dribblar heltidsarbete med inte så lite ansvar över personer såväl som leverans, och ett allmänt aktivt liv, kanske skulle låta jättefåniga men som just nu bara dräller över. Vi åker på lång semester om tre veckor idag på dagen, och det finns så mycket som måste vara klart innan dess. Barnen saknar en massa saker – det behöver gås igenom vad som finns egentligen, och mycket behöver handlas och förberedas. Vi firar Mejas 1-årsdag om mindre än en vecka, har tidigt julfirande med familjen så en del känns som planerandet inför jul, och när vi är borta ska allt flyta och så har vi både en julafton som är viktig för två i sin allra känsligaste julaftonsålder och en 6-årsdag som infaller när vi är där. Vi kan förstås inte släpa en massa klappar och presenter, men jag vägrar sitta kvällen innan och slå in plastsaker från närmaste marknad i tidningspapper. Det funkade när de var 3-4 år, men inte längre. Att få till allt kräver planerande och genomförande, nu!

Först planera och förbereda, sedan njuta. 

Sedan är det så mycket annat som ska hinnas med, och som jag vill hinna med för att på riktigt känna livsglädje. Det må låta patetiskt i mitt väl tillrättalagda liv, men jag mår inte bra om jag inte hinner träna, träffa vänner, landa, vara. Det är så mycket jag inte får till riktigt nu, och framför allt så är jag så trött. Mejas dåliga sömn håller i sig, och jag förstår bara inte vad som blivit så fel den sista månaden (eller om det är ännu längre?). Det har inte gått att sluta amma, hon vaknar fortfarande flera gånger per natt och nu har hon ibland också svårt att somna om, och man funkar bara inte när man blir väckt många gånger per natt och har flera vakentimmar per natt. Jag vet inte hur länge jag rullat på upphackade 5 timmar per natt, men det går helt klart ut över mitt välmående nu. Vi måste verkligen bryta detta, men jag vet verkligen inte hur just nu.

 

Ovetande över frustrationen hon ibland framkallar just nu.

Well. Dagen är torsdag, det är fantastiskt vackert väder ute och jag ska samla energi i någon timme till och sedan gå ut och samla lite solenergi. Så får det bli!

  1. Åh. Det låter kämpigt och jag kan verkligen förstå din inför-resa-stress och fixa-allt-annat-press. Sömnlösa barn och vaknätter har jag däremot ingen erfarenhet av, men jag kan tänka mig att det är extra tufft. Jag tror att novembermörkret och den allmänt gråa årstiden gör sitt också… Hoppas verkligen den lillas hackiga sömn blir bättre och att ni får en härlig resa. Sol får ni nog garanterat! 🙂

    Önskar dig en härlig dag och skön helg, kram

    1. Ja, lite kämpigt är det… Sömnbrist ÄR verkligen slitsamt, och ja – det är nog november som spökar lite också. (Men ska man inte sova lite extra gott i november?!) 🙂
      Så skönt att ha något att se fram emot – och att vara båda föräldrarna närvarande hela tiden. Det ska bli så skönt på alla sätt och vis!
      Tack snälla för pepp! Kram

  2. Hej!

    Jag förstår dig på alla punkter! Man behöver balansen i livet (dvs input från alla möjliga hörn, träffa vänner, träna osv) för att må bra. Med barn och kanske framförallt i det pressade schemat som ni har i december så handlar det oftast bara om att acceptera läget och göra det bästa av situationen. Jag har ju bara ett barn på snart 2,5 år och den jobbigaste perioden med honom var helt klart 10-13 månader. Många pratar om 1,5-års åldern men jag säger NOPE, den var piece of cake jämfört med den period Meja är i nu. Främst pga han hade sin absolut sämsta sömnperiod då (han har generellt sovit rätt bra) och var allmänt gnällig och frustrerad innan han började gå (strax innan 1 år men gnälligheten höll i sig en månad till). Det är en jättejobbig utvecklingsfas precis i den där åldern och Meja verkar va berörd av den.
    Min son har alltid sovit helt ok, men defintivt haft sämre sömn i utvecklingsfaser. Jag slutade amma vid 8,5 månad o det gick jättebra, till en början! Jag hade någon konstig uppfattning om att så fort de slutar nattamma (bör ske i lugnare faser) så kommer de inte heller vakna på nätterna i utvecklingsfaser, FEL! Just vid 10-13 månader hade jag slutat nattamma men istället sövde jag om honom med en flaska ersättning 3-4 ggr per natt. Totalt onödigt att ta kampen med nattamningen under denna period tycker jag. Invänta tills du tycker hon är lugnare dagtid (mindre frustrerad) och gå all in då. Det är mitt tips!

    Och all styrka o pepp till dig! Jag var HELT FÄRDIG när Elliot var lika gammal som Meja är nu. Ville typ börja jobba helst igår 🙂

    1. Hej Åsa,
      och TACK – vilken underbar kommentar! Du anar inte vad skönt det känns att läsa!
      Jag har med de andra verkligen sett 1,5-årsåldern som jobbigast (men också galet charmig) – medan året inte alls varit så tufft. Men det är verkligen omställning nu, ungefär sedan en månad tillbaka. Så det låter verkligen så som du säger, och det känns verkligen både peppande och som tröst liksom. Hon har varit så himla lugn och enkel fram tills för ett tag sedan, så jag har inte ens läst om utvecklingsfaserna för de verkar bara ha passerat utan att det varit märkbart – men det här är uppenbart något annat. Så frustrerande att inte förstå hennes frustration! (hehe, samma problem för bebis som vuxna… :P).
      Det är samma med amningen på dagarna, att hon kan visa SÅ tydligt att hon vill ha – vara frustrerad och kasta med huvudet osv – och så blir hon lugn om hon får amma lite. Då är det svårt att neka, för egentligen slutar jag allra mest för att det inte ska vara ett alternativ på natten – egentligen tycker jag att det är mysigt såväl som praktiskt.
      Vi är nog säkert ur innan vi fattat vad som hänt – iallafall hoppas jag på det – men oavsett så fick jag verkligen en massa styrka och pepp av din kommentar. Stort tack!

  3. Känner igen stressen! Trots att vi inteens har barn. Men sjukt stressigt på jobbet nu och så resor varje helg… vilket iofsär jättekul! Gillar bloggar som är personliga. Jag vet att trenden går mot professionalism, men jag tror ändå på personligt. Annars blir ju en blogg som vilken tidning som helst …

    1. Ja, jag förstår verkligen att ni har det stressigt! Bara för att det är mycket roliga saker så innebär det ju inte att det per default aldrig känns pressande.
      Jag håller med dig – det är bara så svårt när vissa branschtrender går åt det hållet – men läsarna äger. Jag tycker jag fick himla bra svar i det här inlägget – och med ert kommentarsfält så vet ni ju också hur det är för er.
      Tack!

  4. Jag är personligen totalt ointresserad av professionella inlägg :-). Jag vill ha livet, vardagen, det verkliga. Sedan ”gör det inget” om det finns ett tema som sköts lite som jobb (som dina reseinlägg) men det är inte därför jag är här. Just reseinläggen bläddrar jag förbi lite snabbt eftersom jag inte prioriterar resande alls (just nu, i alla fall) men jag kommer säkert återkomma till dem när jag behöver tips i en framtid där resor finns på vår agenda (och i vår budget!).

    Du gör som du vill men det personliga drar inte på något sätt ner intrycket av det professionella. Anser jag. Men jag bloggar ju rätt vitt och brett om det mesta…

    Förstår att du har det tufft, prioritera och andas och skit i allt onödigt om det går! Inte läge att köra någon ”sömnkur” just nu när ni ändå ska rucka på alla rutiner snart men jag hoppas för er skull att det blir bättre snart. Planera in sömn – det är viktigast. Inget blir roligt utan sömn. KRAM!

    1. Men så himla befriande att höra ändå alltså…. och jag tänker ju likadant. Finns t.ex vissa inredningsbloggar som jag följt länge som numera känns riktigt tråkiga att läsa för att det är mer som en inredningstidning än riktigt personliga åsikter och tips. Mer hemnet-saxade bilder än DIY liksom – och jag gillar det där DIY. Kan även appliceras på träning.
      Så ja – jag håller med dig, och måste ju ändå själv skriva så som känns rätt för mig. Samtidigt så ÄLSKAR jag ju resebiten och det är lätt att se sig om och inspireras av många andra och så lägga ihop den där bilden som sammantaget inte alls är sann, så att säga.

      Ja – det är sant, snart ska vi ju rucka på rutiner och så blir det säkert 3,5 vecka av att somna i vagn om kvällarna och sova ihop med oss i sängen – så inge läge att göra några större förändringar. Fast, lite tydlighet behöver hon nog ändå. Det måste vara jättejobbigt och frustrerande för henne också att vara så trött men inte själv hitta ro.
      Tack för en fin kommentar! (varför sover jag inte än?) Kram!

  5. Här kommer mina tankar som ”resebloggsberoende” 🙂 Jag instämmer med förgående kommentar, jag är också totalt ointresserad av professionella inlägg. Men sen förstår jag förstås att ni bloggare vill lön för mödan och all tid ni lägger ner , så det är såklart helt ok (även om jag personligen hellre ser reklam på sidan än sponsrade inlägg). Jag tycker det är roligt att ”lära känna” människan bakom bloggen så det får gärna vara lite personligt, för precis som du skriver så känns reseskildringarna mer äkta då. De resor jag blir allra mest inspirerad av är resebloggares egna ihopsatta resor, gärna personligt skrivna. Sponsrade resor… nja, måste erkänna att i de flesta fall skrollar jag förbi, för hur det än är finns det ju ett intresse från företagen att visa upp en viss bild av ett land. Ni får ju se just det de vill att ni ska se och förmedla vidare. Läser man då, som jag, flera resebloggar så blir det ofta samma bilder och inlägg på alla samtidigt. Men som sagt, det är bara för mig att skrolla förbi, men fortsätt gärna med de personliga reseskildringarna 🙂

    1. Tack – jättekul att höra en spaning och reflektion från en som läser många resebloggar! Både kul och givande!

      Det är väl så, att ens egna stil är den som ÄR rätt i längden, oavsett trend… Och jag har ju också mina favoriter runt om – baserat på många olika faktorer.

      Intressant också om sponsrade resor. Du har rätt i det på ett sätt – och där tänker jag också på ens ”profil” liksom. Vi får ju fler inbjudningar nu som resebloggare än för något år sedan, så det finns att välja på (förutom för mig som nästan alltid får välja bort pga familjen). Där tycker jag det känns viktigt att det jag åker på känns JAG och är något jag verkligen är nyfiken på eller intresserad av – något jag skulle välja själv också. T.ex min aktiva resa till Hemavan – det är ju något jag verkligen brinner för! Däremot är det nog inte hos mig man (för att komma med något exempel) ska läsa om museum i någon öst-Europeisk mellanstor stad… Liksom. 🙂

      Tack för din kommentar!

  6. Varje gång jag känner för att skriva ett känslo-baserat inlägg så tänker jag ”varför har jag inte en blogg som Lisa, då skulle jag varit mycket friare att skriva det som mer faller mig in och allt måste inte så stifft handla om resor hela tiden”.

    Jag har mina stunder då jag får ett behov av att skriva av mig, inte alls proffsigt, väldigt personligt och ibland till och med privat. Det känns skönt efter åt och jag publiceras och sen skäms jag lite. Som att jag är svag. Så slår feminismen till och min starkaste princip när det kommer till allt mitt bloggande för alla år jag hållit ”Det är min blogg och jag använder den precis till vad jag vill”. Jag orkar inte vara strategisk i allt hela tiden, låt mig vara människa och känna efter.

    Fortsätt vara du, jag vill lära känna dig med allt vad det innebär.

    p.s. Det är ingen annan som bestämmer vad som är stora eller små problem i våra liv, det är högst subjektivt och även den mest privilegierade personen får både må dåligt och klaga.

    1. Tänk va.. då tänker vi ju liksom same same but different, tänker jag. Jag tänker ofta att (inte med hänvisning till dig men iaf) det ju vore skönt att veta att jag bara ska skriva om resor och bara någon gång i veckan. Det skulle vara mer lätt-fokuserat. MEN det skulle också vara mer begränsande, och det skulle nog döda min skrivarlust lite. Kanske helt i längden.
      Det är skönt att höra dina funderingar, för vi har ju som sagt samma då. Jag blir verkligen otroligt glad för dina fina ord också – att du vill läsa mer även om det personliga. Det är den uppfattningen jag kan ha om mina flesta läsare, men det är ju svårt att veta.

      Kram och tack!

  7. För egen del så gillar jag det personliga i alla inlägg, även då det kommer till den professionella delen, det vill säga att jag läser gärna nischade bloggar, men jag vill samtidigt lära känna människorna bakom. Blir det mer åt det ”yrkesmässiga hållet” tröttnar jag rätt fort. Det här är ett av de dilemman jag brottas med, jag har tänkt ansluta mig till ”Svenska resebloggar” så många gånger, men samtidigt så är jag rädd för att jag skulle känna mig för låst vid just reseinläggen och att försöka göra det på ett annat sätt så det inte blir jag, men vi får väl se…
    Och du, var rädd om dig! Glöm inte att ta hand om dig själv också!!!

    1. Ja, nätverken är verkligen både på gott och ont. Alla blir bättre, allt blir proffsigare – och vi har otroligt härlig stämning och det är superkul att vara ett gäng liksom – men det blir onekligen lite stress mellan varven. Det tror jag verkligen de allra flesta känner av.

      Tack snälla för fina ord – en viktig påminnelse.

  8. Jag följer inte så många bloggar. Läser några lite hipp som happ när andan faller på så jag kanske inte är rätt person att svara. Men det jag gillar med dig och din blogg är din fantastiska inställning till livet, din förmåga att se det positiva i stort som smått och din härliga energi som smittar av sig. Att gå in och läsa här är alltid ett säkert kort för att bli glad och tanka energi.

    Vi har också en trött november med evighetslånga läggningar och trötta barn. Bara åka med är min strategi just nu.
    Kram!

    1. Men jo – det gör dig ju VERKLIGEN till rätt person att svara. TACK för din fina kommentar! Och känns det så, då är jag ju rätt. I det där aktiva, och livslusten till – mycket. Resor – och allt annat som utgör livet. Kram!
      (och pepp till dig med – KÄMPA – allt är bara en fas (som jag alltid upprepar själv))

  9. Styrkekramar Lisa. Så fint att du har en blogg där du kan dela med dig av mer personliga ”tänk & tyck”. Jag tycker att det är den balansen som behövs när vi går mot en influencer marknad som i högre grad går mot ”sponsrade inlägg” (jo jag vet att jag själv jobbar me det …). Då är just dessa inlägg det mest ”naket ärliga”, delvis (!) mest intressant och LÄRANDe. Delvis, för självklart är andra inlägg – även sponsrade – också mycket intressanta. Jag känner igen det du beskriver – när jag var aktiv bloggare så valde jag också det jag visste att jag skulle gilla. Därmed var jag verkligen också ärlig.
    I min – avsomnade – blogg kunde jag sakna att inte ha den personliga aspekten i samma omfattning som du har/kan. Det var samtidigt ett medvetet val – att sluta med en ”mer allmän” – och personlig blogg – när de äldsta barnen båda gick i skolan. Samtidigt är jag lite som du – jag gillar att tycka till om politik, skola, värderingar, vill inspirera – till större livsglädje, om träning etc. Det här året har varit så intensivt OCH inspirerande att jag varken haft tid, behov eller ork att göra det. Gör jag något vill jag göra det ordentligt – och jag har inte tid att sköta efterspelen som blir efter att ha ”stuckit ut hakan”. Jag har faktiskt en idé som jag tror att behövs, som inte finns och som jag tillika tror att jag skulle klara bra. Det skulle kunna bli stort. Just därför kan jag inte förverkliga det. Det finns inte tid. Idéen sparas dock. Kanske i framtiden. Man kan inte göra allt – samtidigt.
    Oj så långt 😉 Du ser – jag har svårt att göra något i mindre skala …
    Kram!

    1. Jag kan ju tycka själv att om det på riktigt personliga kommer fram ibland så blir trovärdigheten högre genomgående. Men sedan blir samtidigt allt proffsigare, och många resebloggar är mer resesajter än bloggar och det slår ändå högt. Fast, kanske mer mot samarbetspartners än läsare? Så svårt att veta (eller ja, hos mig vet jag nog svaret faktiskt – och har egentligen vetat hela tiden känns det som). Jag har många gånger sagt att jag INTE vill ha en ren SEO-blogg, men SOM jag vacklar ibland. Men, mest vill jag ju ändå ha skrivarlust, och den härliga dialog jag ibland får med läsarna här.
      Sen håller jag med dig om barnen, men tänker att jag inte skriver OM dem och deras personligheter i så stor utsträckning alls – inte de två stora alltså (att Meja sov risigt en period som 1-åring tror jag att hon kan vara okej med att jag har skrivit, haha), men de får ju hänga med i vad vi gör som jag skriver om. Fast, det händer ju så otroligt mycket i livet som INTE kommer med här, så det är inte direkt en full barndomsskildring. Det som skrivs hoppas jag snarare blir något de blir glada över att finns nedskrivet.
      Tack för din fina – och långa (det gillar jag) – kommentar! Kram!

  10. Jag håller med några ovanstående talare. Jag har läst din blogg så länge att det nästan är skrämmande (kan 8 år ens vara möjligt tro?) Och jag kommer på mig att skrolla förbi fler och fler inlägg om just resor. MEN det är ändå din blogg jag alltid refererar till om reseämnen kommer upp.

    Med det sagt menar jag nog att jag tycker att du har en bra balans trots att jag följer bloggen för de personliga inläggen.

    1. Tack för din input! Så himla kul att du läst så länge. 🙂
      Skönt ändå med så tydlig input från er som läser här ofta – känns som att lagom av allt är bäst och det är också så jag själv tycker att är roligast. Jag ska känna trygghet i det, känner jag.
      Tack snälla!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *