Nu har jag spenderat ett dygn i Karlstad, eller iallafall så lång tid ifrån Stockholm – för vi åkte igår samma tid som vi anländer hemma igen idag och snabbtåget tar 2,5 timmar enkel väg. Med andra ord en kortvisit i Karlstad och det är förstås ingen stad jag kan uttala mig om efter så kort tid i den, men jag tror det dröjer innan jag kommer tillbaka.
Vi hade fått tips på matställe i klassen ”After work/enklare middag men hyfsat fräscht” och valde Guldapan framför Baron och Banque baserat på närhet till hotellet och enkel, alldeles lagom meny. De fick jobba på hårt stackarna, för vi var inte de enda som kom 17.30 och behövde dra mätta, belåtna, betalda osv vid 19 för att vara på Löfbergs lila arena 19.30 då Kent skulle kliva på – sharp. Vi hann med andra ord med nöd och näppe få i oss våra hamburgare/råbiff, och satt ner i arenan i samma sekund som nedräkningen på scenen slog om från 00:01 till start. Tajmingen!
Och så gick de på, för en av sina sista konserter någonsin denna avskeds- och avslutsturné. Snacka om en artistepok som går i graven! Och det var just så det kändes – som en lång nostalgitripp från halva mitt liv, men kanske allra mest de där åren på universitet och några efterföljande första i Stockholm. Då, när måsten och eftertanke var betydligt mindre än spontana infall och man ännu inte tagit ordet ”livspussel” i sin mun – någonsin. Det gör att Kent för mig förknippas med frihet, glädje, spontanitet, vänner, fester – och lite en ny värld som öppnade sig. Ni vet, när man lämnade hemstaden och började med nytt. Annat. Livet satte liksom fart i den där perioden – jag kan inte beskriva det på annat sätt. Och sedan rullade allt på, och Kent är inte det jag lyssnat på på många år nu, men de hängde med länge. Och ännu.
Så, för mig var det ändå nostalgin som var störst igår, och den första timmen av de 2,5 då nyare låtar spelades kändes sömniga mot de efterföljande då känslorna svallade. Jag hade velat ha svallvågen hela konserten, men men. Ett fint avsked var det verkligen – och scenshowen med grafiken var helt otrolig. Det var magi!
Kent i all ära, men stort var att dela det med de som nog var allra mest viktiga för mig den där perioden – och som ännu är två av mina allra närmaste vänner. Det var också nostalgi, ihop med nuläge och glädje över kvalitetstiden ihop – i en tid då ordet ”livspussel” inte bara är ett ord man tagit i sin mun redan för många år sedan utan som också innebär något som är tufft stundtals. Att checka ut för ett dygn ihop mitt emellan våra hemstäder Göteborg och Stockholm var så otroligt mycket värt! Och en härlig present till en av oss tre från två som planerat och hållt hemligt ända från en bokning i mars (!) till en födelsedag för två månader sedan. Inte så illa!
Dessa alltså.
Efter konserten var vi kvar i stan några timmar, och imponerades kanske inte direkt av det vi tog del av men hade nog så skoj på vårt sätt. Jag nöjer mig med den beskrivningen, haha.
Karlstad? Tack för fint dygn med Kents avsked och lyckat kompishäng. Vi ses säkert igen någon gång, men det blir nog inte så snart.
Snart anländer vi Stockholm och familje-julfirande tar vid. Jag är redan hungrig trots rejäl frukostbuffé på Scandic Winn där vi bodde – vilket blir bra för om några timmar väntar julbord på Siggesta gård, så då blir det perfekt med rejält sug i magen!