Jag var på väg att göra en resebokning för en junihelg, men Henke stoppade mig. Helgerna i juni är de bästa hemma, hävdade han, och jag tvekade lite – för det där vädret är ju betydligt mer varierande än man vill. I år är inget undantag – värmen låter vänta på sig, men utan tvekan är det ändå sommarkänsla så det räcker och blir över. Och nog har jag konstaterat att han har rätt – junihelgerna är utan tvekan de allra bästa att vara hemma på. Det är som att hela semesterkänslan lägger sig över hemmet, och jag njuter totalt av att hänga omkring hemma i huset och ömsom chilla i en stol någonstans, ömsom greja med något litet projekt. Jag behöver variationen, och hade aldrig innan jag flyttade till hus för snart tre år sedan kunna tro att jag skulle hitta sådan tillfredsställelse i att fixa hemma på tomten. Jag känner mig tillfredsställd i hus överhuvudtaget, faktiskt. Det trodde jag inte heller för några år sedan.
Hade egentligen velat lägga upp denna bild med folk på – två 1-åringar vid lila bordet, 4 tjejer i soffgruppen och min kompis med en kaffekopp vid bordet – men tjejerna börjar bli stora och är inte tillfrågade, så ni får nöja er med en bild i farten. En ostylad altan -men ack så härlig i farten.Den här helgen har varit varierande på många sätt. Det har varit en fredagskväll med familjemys i soffan (även om Stella var på kvällskalas), fotbollsmatch för Stella med hela ligan i sällskap (hej split vision), massa häng på altanen (som äntligen verkligen börjar leverera när möbler, leksaker och annat är på plats), kompisfika, 40-årsfest för min fantastiska kompis Tove och en massa mer. Junihelgerna, alltså!
Mina Kajen-festligheter inleddes med att jag gick med en orkidée och en dagsfärsk insättning till SOS barnbyar (enligt födelsedagsfirarens önskemål) på en härlig kajkant, och avslutades med att majoriteten av de återstående festdeltagarna strax efter midnatt gjorde bomben från densamma. (jag fegade)Känner du lika? Är de speciella för dig också, junihelgerna, i sin förväntansfulla sommarpepp?
Nu har Henke dragit iväg på utlandsjobb – igen – vilket känns rejält surt. Den här försommaren har varit helt galen på det sättet, och jag längtar så efter att den perioden ska vara över. Det blir verkligen himla mycket obalans på alla sätt. Det blir inte någon tid över till annat än att rodda familj och jobba snabbast möjliga, och när vi sedan är fulltaliga finns det backlogg på alla fronter. Det där vanliga i livet, liksom. Familjen ihop, kompisumgänge, träningstid, göra något roligt och sitta i soffan-tid och ja – det mesta.
Men så gick den helgen, och den här söndagen – och imorgon är det jobb igen. På tisdag väntar skolavslutning och jag är lika peppad som barnen. Ljuva juni!