Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

Till Åreskutans topp – och hela vägen ner igen

Egentligen hade vi igår tänkt ta det lite lugnt på förmiddagen, och sedan åka upp med kabinbanan på Åreskutan och gå vidare upp på toppen efter Mejas lunchsovning och således på eftermiddagen – men när vi vaknade till strålande väder (lite extra sent pga strulig natt) tog vi ett snabbt spontanbeslut att ge oss iväg direkt. Och tur var det – för vill man gå hela vägen ner och inte bara till kabinen så tar det betydligt mer tid än “några timmar” som vi nog inledningsvis tänkte. Eller, vi visste att hela vägen ner är lång att ta sig till fots, minst ett par timmar, men oftast brukar vi kolla på tidsangivelser och tänka att vi är betydligt snabbare än så. Det gäller dock inte när man går med barn…

Att gå hela vägen ner är något vi varit sugna på sedan vi förra året av någon dålig anledning gav oss upp på toppen trots dimma och blåst (rekommenderas INTE – det finns ingen anledning att åka upp om man inte ser något!), så vi jobbade rätt länge på att få med oss barnen på idén. Stella var hyfsat med på det på en gång och triggades av utmaningen, Max var på efter löfte om fyra nya iPad-spel och Meja fick bara hänga på. Det sistnämnda var dock mest utmanande av allt. Meja fullkomligt hatade att sitta i bärsele, vilket hon inte gjort sedan vi kom hem från Bali i januari, och med hatade menar jag att hon totalvägrade. Vi brukar tänka att “tålamod och övertygelse så löser det sig” och “hur svårt kan det vara?”, men den här gången räckte inte den inställningen alls. Hon slängde sig bak med kroppen och vrålade, vilket inte är ett vanligt beteende från henne. Alltså… Med andra ord gick hon mycket själv (rätt imponerande ändå), och så fick vi bära henne vanligt. Inte förrän hon somnade i famnen många timmar efter vanlig lunchsovning lyckades vi sätta fast henne i selen och få en skönare vandring. Kämpandet! Ett tag under vägen ner igår tänkte jag mycket på att “alla föräldrar är absoluta hjältar”. Dagens sanning. Alla dagars sanning, visserligen.

Så nej- det var ingen lätt vandring igår, men vi hade det så grymt härligt! Fjället och Åre var sitt allra vackraste jag – och det är vackrast av cirka alla miljöer som finns – och det var så mysigt. Barnen kämpade på helt fantastiskt med övervägande riktigt gott humör, från högsta höjdmetrar och ända ner till byn. Från kabinen och ner tog det tre timmar, och då hade vi som sagt gjort toppen innan. Vi åkte från byn med kabinen 11.30 och kom vandrandes in på torget igen klockan 17.00, efter rätt få pauser ändå (men mycket picknick och/eller energipåfyllning vid kabinbanans bergsstation rekommenderas). I benen hade vi  över 18000 steg. Sa jag duktiga barn?

De här bilderna säger ganska mycket om hur livet med Meja var på fjället igår, haha!

Vi hade med gott om picknick och söta energihöjare, fyllde på med en dyr våffla (60:- men ack så god) på toppstationen, som har öppet när vädret är fint, och lite lunch (åt barnen) på kabinbanans toppstation. Vi vuxna åt alldeles för lite – man är ju så inställd på barnen i första hand, och jag tror jag tog min första klunk vatten när vi just kom ner mot byn. Well…

Att gå upp till Åreskutan och hela vägen ner igen är jag inte säker på att vi gör igen – man kommer rätt långt och får de härligaste miljöerna om man tar lift ner från halva berget eller så också – för det finns andra leder som ger mer njutning till lägre energiinsats, vilket kan vara lämpligt inte minst med barn. Men jag är så glad att vi gjort det, och mäkta imponerad av våra grymma barn!

Följ mig!

Mer läsning...
Hälsning från stranden i Paleochora, Kreta