Mina dagar i Chennai var så få men så mycket. Långa dagar på kontoret och mycket jobb, förstås – allra mest det. Upphämtning vid hotellet på morgonen, en dag i konferensrum med späckad agenda, några timmar mellan jobb och kväll på hotellet som innebar mer jobb. 6 timmars sömn per natt och 12 timmars jobb, en del tid på transport och några timmar Indien-upplevelser.
Jag är glad att jag sett så mycket under transporterna – jag kommer långt i min upplevda känsla av det – och vi har såklart ändå hunnit med en del annat ändå. Att jag oavsett upplägg spenderat alla timmar utan de där 6 sömntimmarna per dygn i sällskap med indier är förstås något som ytterligare påverkat känslan. Jobboutputen håller jag förstås helt utanför bloggen, men en del andra tankar och funderingar delar jag gärna med mig av, för att ändå lägga på en del kultur- och travel story på detta.
Den indiska maten
Alltså, jag älskar den indiska maten! Smakerna är helt gudomliga, och variationen i råvaror såväl som smaker är så enorm. Min inställning denna vecka har varit att prova allt, och med tanke på att rätt många måltider har bestått av buffé har det inneburit – mycket.
Paneer
Alltså denna råvara – varför är inte den vanligare i Sverige? I våra ”ät mindre kött”-tider borde den göra ett starkt intåg på den svenska marknaden, och hur som kommer jag verkligen leta efter detta i de asiatiska matvarubutikerna. För var hittar man annars paneer? Paneer märks ut som ”cottage cheese” på engelska, och är som en sorts pressad ost – från get, har jag googlat mig till. I konsistens är den ett mellanting mellan tofu och halloumi, och smaken landar också där. Frisk, lagom salt och med god konsistens. Den används i olika currys där ”palak paneer” med bland annat spenat kanske är allra mest känd, men kan även kryddas och grillas. Underbar och en ny favorit!
Kläder
En anledning att älska Indien är att kulturen är så påtaglig överallt och hela tiden. Kvinnorna är magiskt vackra i sina färgglada kostymer, och det är så de är klädda var de än är. Nya färger på kläderna varje dag fick mig att fråga hur många outfits en kvinna egentligen har, och för en med hyfsad inkomst kan det vara minst 50 st. En väldigt kvalitativ analys, dock. Pris går från 20 SEK på en marknad till minst 500 SEK för de finaste.
Många kedjor, som till exempel HM, har etablerat sig i Indien och jag undrade när västerländska kläder egentligen används. På jobb under casual fridays, eller när man umgås vanligt, var svaret. När man går på bio till exempel – och oj som indier älskar att gå på bio, med både Bollywood och filmer från hela världen.
Shopping över generationsgränserna – mor, dotter och barnbarn.Stranden i Chennai
Om man inte går på bio – kanske favoritsysselsättningen nummer 1 (för de med den ekonomin)? – så är det stranden i Chennai som gäller. Kvällstid och på helger samlas alla här och umgås – inte minst genom att äta, massor av gott. Det finns många stränder i Chennai och de är långt ifrån de rena och paradisiska i Goa eller Kerala – men så supercharmiga på sitt sätt, om man nu söker äkta indisk känsla.
Familj och jobb för kvinnor
Familjen är viktig i Indien, och det är vanligt att man bor ihop i generationsboende. Ofta tar också de äldre hand om de minsta – tills de börjar skola runt 4 (beror förstås på ”klass” etc). Numera finns också förskolor, men det känns ovanligt. Däremot så växer ekonomin i Indien snabbt, och liksom i många andra delar av världen bygger man ett liv med beroende till två inkomster, och även kvinnorna återvänder till arbete efter att barnen kommer. På ett IT-företag hörde jag siffror som att de har 35% anställda. Jag vet inte riktigheten, men det låter ju rätt magiskt. Tänk vad en ”industri” ändå kan göra för ett lands ekonomi, tänker jag.
Religion och tradition
Jag tror nästan att mer av den indiska kulturen bygger på tradition snarare än religion. Innan avfärd fick jag information om hur ramadan kan påverka i landet (och den påbörjades medan jag var där), men muslimer är förstås en minoritet bland alla hinduer. I samhällsskikten jag rör mig ser jag acceptans.
Men, det finns förstås mycket under ytan som en så normal svensk som jag inte ser. Hur den indiska kulturen och relationerna är uppbyggda av det gamla kastväsendet och annat är oerhört komplext.
Shopping
Indierna gillar att shoppa, och det största handelsområdet i Chennai (om man pratar kvarter) är T Nagar med huvudgatan Ranganathan street. Vi ansåg det vara oerhört maxat av folk när vi var där och gick omkring och njöt av den fantastiska atmosfären – men det var tydligen inte närheten av vad det är under helgerna. Att besöka detta område är ett måste om du är i Chennai!
Extra populärt bland indierna är att shoppa juveler. De butikerna var lika enorma som fulla med folk. Så intressant ändå!
Fina köpcentrum, ”malls”, av mer västerländskt snitt finns förstås också i Chennai – men det hör verkligen till undantagen. Stora Phoenix med tillhörande fristående Palladium skulle kunna ligga i vilken amerikansk storstad som helst.
Trafik och trafiksäkerhet
Det är oerhört mycket trafik i Chennai liksom i alla indiska storstäder, och jag skulle aldrig köra själv. ”Har du hjälm”, ville jag försäkra mig. ”Nej men det är lugnt, min man som kör har det!”. Ungefär så.
Chennais väder och värme
Maj och juni är sommar i Chennai och överlägset varmast. Det höjdes en del på ögonbrynen när jag sa att jag skulle åka i maj – man trodde inte det var sant, hur kunde jag vilja det? Och så är det såklart – att det är behagligare i januari såväl som mer poäng från ett svenskt vinter-perspektiv. Luften dallrade på 35 i skuggan och det var fruktansvärt tyckte indierna och ljuvligt tyckte jag såväl som övriga svenskar. Jag tycker det generellt verkar så – att de tar det hårdare? Kanske för att de har det konstant, säkert har mindre AC i sina hem än på kontoret och att de lever i värmen konstant. För min del? Well. Jag älskar värmen, punkt.
Stillasittandet
Efter en vecka med biltransporter och konferensrumshäng där jag inte en enda dag stängde mina smartphone-hälso-ringar (något jag i princip aldrig misslyckas med hemma) och bara rörde mig under ett ynka gympass (pga dygnets timmar jag inledde detta inlägg med) så konstaterade jag att min icke-rörelse kanske var extrem men att gemene indier nog inte rör sig lika mycket som en trots allt rätt stillasittande genomsnittlig svensk (jag ligger nog rejält över det faktiskt). Och att rörelse – och min familj förstås – är något jag längtade extremt efter når veckan närmade sig sitt slut.
