Jag minns såväl ett yogapass någonstans i mars, april någongång, när yogaläraren sa just så. Jag letade febrilt i mina tankar, och kunde inte landa i en enda plats. Inte en enda! Jag som har så många. Som är så duktig (om man nu säger duktig) på att vara här och nu, på att älska platser. Hitta vyer som ger mig lugn, uppskatta små stunder och se vackert i så mycket litet. Jag hittade den inte, platsen med harmoni, och jag insåg hur dåligt det var. Man måste kunna hitta en sådan plats, under en yogalektion måste man det. Alltså, inte för yogans skull utan sin egen.
Problemet var nog mer ett nuläge snarare än brist på platser jag känner harmoni på. Och jag letade, febrilt gjorde jag. Bläddrade i hjärnan efter platser jag känner så på, och började visualisera dem. Jag hittade flera gamla säkra kort, som sjön nere vid släktgården. Problemet var bara att jag inte fick vara ifred. Överallt var det någon som intensivt pickade mig på axeln och höjde rösten ”mammamammamma”, eller något jag hade bråttom vidare till, eller något jag behövde göra och ägna tankekraft och energi åt.
Den här situationen gick mig inte obemärkt förbi. Jag är rätt eftertänksam av mig, inuti när utrymme ges, och förstod att det inte var bra. Hur kan jag inte hitta en enda plats att placera mig på mentalt, där jag känner mer lugn än i det verkliga nuet? Hur kan det vara så svårt att finna?
Veckorna gick, och jag sa nej till en del saker och öppnade upp för annat. Jag gjorde en aktiv prioritering att söka mig till berg istället för storstadsbrus, och i början av maj satte jag mig på ett långt nattåg till Riksgränsen. Resan upp var rogivande, men det var samma stund som något extra brakade loss på jobbet (och som fortsatt sedan dess), någon form av kulmen på månader av utmaningar… men ändå hittade jag lugnet till slut just där i Riksgränsen de där dagarna. Jag minns situationen, och det var inte dag ett när vi åkte i ljuvligt smöriga backar, och inte heller dag två när vi gick upp på en mäktig topp i strålande sol, utan dag tre. Jag hade just gjort en vändning i den ganska branta backen på väg uppför, hade hög puls och kände trötthet i hela kroppen, och så såg jag ut över vidderna. Nu, tänkte jag. Nu har jag ett harmoniskt ställe igen. Det här kan jag använda. Och, jag tänkte att hela jag befann mig i en harmonisk plats. Medveten var jag, och försökte ta in det med hela min kropp och mitt sinne. Ladda in det, redo att ta fram nästa gång en sådan plats skulle behövas, oavsett sammanhang. Den där stunden alltså. Den gjorde avtryck på mig. Gav mig allt, och var här och nu i timmar.
Jag tror att det är viktigt att hitta de där platserna, och jag tror att man måste lyckas ta fram dem för att faktiskt befinna sig på ett hållbart ställe.
Några månader senare satt jag vid släktgårdssjön, mitt i sommar och semester. Jag fick vara själv och stilla (men inte så länge, och hade visst badvaktsansvar). Det var där jag formade tanken, som blev verklighet och vars transformation jag just nu är mitt i. ”Det här går inte. Det är nog nu jag ska starta eget”. Jag hade en kort stunds utrymme till tankar, och många om och men och händelser har skett sedan dess, men den där stunden var nog avgörande. Såklart att sjön var platsen. Såklart.
Sen hade jag kanske inte trott att det skulle bli exakt som allt blev, och att jag skulle behöva harmoniska platser så mycket och i så stor dos mer. Men så är det. Men jag måste försöka hitta dem varje dag nu, och inte bara i bergen. Det är lätt att vara här och nu där, jag är det automatiskt med hela mitt väsen, men det finns fler platser. Och en åtråvärd mental state of mind.
