Jo men precis, jag har ju åkt till Slovenien. Lite ”bara sådär”, kan tyckas, och det kan man säga också. Det var en sen möjlighet som dök upp och efter att jag rekat runt lite så visade det sig att jag faktiskt kunde åka – både sett till jobb (semester), familj (lugnt schema) osv, så jag tog ett beslut med riktigt kort varsel.
Slovenien-längtan, säger du? But why?
Slovenien är ett land jag varit supernyfiken på precis hur länge som helst, och för er som lyssnar på podden så har ni garanterat hört mig nämna landet både en och flera gånger. Min nyfikenhet har byggt på ungefär detta:
- Korta avstånd och varierad – men magnifik – natur, från grönskande vidder och kullar till vackra sjöar och till och med alper. Extra coolt är att allt ligger inom bara ett par timmar – Slovenien är till ytan ungefär lika stort som Västergötland (!). Lika vackert som Kroatien och Italien, som det gränsar till (liksom det gör till Ungern och Österrike), men billigare och betydligt lugnare och… mer äkta, har jag föreställt mig.
- En vacker liten huvudstad, Ljubljana, som känns som ”secondary city” till ungefär alla Europas övriga huvudstäder. Lite överdrivet, men ungefär så. Och secondary cities är som ni vet något jag är väldigt intresserad av.
Vad är en pressresa?
”Bara dök upp” låter kanske lite märkligt, men detta är alltså en pressresa. Det i sin tur är inget jag gör särskilt ofta, och jag har tänkt efter länge nu men kommer faktiskt inte på att jag varit på så många liknande. Jag och Annika har gjort en del kampanjer där vi letat upp ställen vi vill åka och göra massor av rapportering från och så har vi gjort det med avtalad output (och ersättning för tid samt arbete), men pressresa är något annat. Det är en resa som journalister och ibland bloggare åker på för att få ett land, en region eller ja – en destination helt enkelt – presenterad. Ofta är det olika vinkling på resorna, från matinriktning till kanske aktiv resa, spa eller något annat. Informationen och upplevelserna gör sedan deltagarna ungefär vad de vill med. Det finns inga krav på något, det finns inga förväntningar (men kanske förhoppningar). Journalisterna tar med sig det de vill, och enligt helt vanlig journalistik-ed skriver de sedan en eller kanske många artiklar med exakt den vinkel de vill. Är de anställda, vilket några är – just här och nu från några riktigt stora dags- och kvällstidningar – så kommer reportage i deras tidningar. Är de frilansare, vilket jag tror är vanligare även om representationen inte är så denna resa, så säljs reportage in till något magasin, som till exempel Res eller Vagabond eller så. Det mesta du läser i tryckt media har underlag från pressresor som journalisten gjort, ofta långt tidigare (för magasin har en rätt lång cykel från idé eller införsäljning till pressläggning).
Bloggare gör samma sak. De plockar sina russin ur kakan och skriver om det som de vill, exakt när de vill och hur de vill. Det finns som sagt inget krav – utan resan utgör underlag. Man behöver inte skriva om allt (eller ens något) och man tilldelas inte åsikter. Att destinationen vill visa upp så mycket som möjligt innebär dock att dagarna är fullspäckade, och hade jag åkt själv hade min agenda sett annorlunda ut. Tiden är knapp, det är intensivt och tar energi att slussas mellan ställen, lyssna intresserat oavsett vad det handlar om, ta anteckningar och massor av bilder för eventuellt framtida content.
Men jag får se och uppleva Slovenien. I massor.
Första dagarna i Slovenien
Jag anlände igår, måndag, och har sedan dess befunnit mig i området Bela krajina (White Carniola) i sydöst, hunnit visas runt på tre olika hotell (och bott på ett, superhärliga spahotellet Balnea (Terme Krka) i byn Dolenjske Toplice ) och flera olika semesterbyar och campingar vid fina floden Kupa på gränsen mot Kroatien, gjort honungsprovning, sett små charmiga byar med gamla lika charmiga hus, informerats om landets historia och traditioner, besökt parker, testat vin och ätit massor av god traditionell mat tillagad på lokala råvaror. Bland annat.
”Wow, det är ett gäng diplom du fått för dina honungsprodukter”, sa jag. Haha, skrattade han. ”På mina 61 år som biodlare har jag snarare de här”, sa han, och plockade fram en tjock pärm fullpackad med utmärkelser.
Huset till vänster är 250 år gammalt. Kolla gulliga minikyrkan mitt i vägen!
En alldeles extra dos av det där ”äkta” jag nämnde i inledningen har jag fått också. I en liten by vi var råkade det just vara dags för en slakt – tydligen passar man på när det är kallt och idag var årets första riktigt kalla dag. Vi hörde det runt hörnet i den lilla byn, och flera av oss drogs dit av nyfikenheten. Ville inte se men kunde knappt släppa blicken…. Jag har aldrig varit närmare att bli vegetarian (och då har jag ändå varit vegetarian tidigare i närmare 10 år)… och jag äcklades lika mycket som jag fascinerades av det vi fick uppleva. Under intensiva slovenska röster och starka rörelser betraktade vi nästan hela den traditionella slakten, och när det närmade sig klart öppnade tanterna en flaska vin och bjöd oss för att skåla nöjt och fira över djurets kadaver. Bisarr upplevelse – men samtidigt så… Slovenien. Det här är en upplevelse som redan etsats sig fast i mitt medvetande och inre. Det var förstås inte slakten i sig, utan hela situationen. Lilla byn, uthuset, familjen och byborna. Traditionen, råheten, det äkta.
Kallt, nämnde jag. Slovenien nämns ofta som ”Europas grönaste land”, men vi somnade i mörker igår och vaknade upp till ett vitt land idag. Årets första snö i Slovenien hade fallit under natten och det betydligt tidigare än de är vana vid. Inramningen är således en helt annan än jag kanske väntat mig – eller faktiskt sett fram emot, om jag ska vara ärlig – men jag gillar som ni vet snö så vore synd att klaga. Slovenien gör sig väldigt väl även i gråvit skala. Däremot hoppas jag att kommande dagar, i detta sagolandskap som är som gjort för att njuta av och fotografera, inte är för grått för att dess mäktiga natur (som borde locka betydligt fler svenskar) kommer fram genom linsen.
Ser ni vinodlingen uppe på berget? Det finns oändligt antal vingårdar, och många lokalbor gör sitt eget vin i något hundratal liter på sin bakgård.Det var det – ett litet hej från Slovenien. Det kommer såklart mer, och följ gärna på Instagram stories också!
Resan till Slovenien är en pressresa, men åsikter, bilder och upplevelser är mina egna.