Vi sov länge, så länge vi bara orkade i princip. Inte förrän efter 10 kändes det lockande att kliva upp, och då var det för att gå direkt till soffan och chilla lite till. En kaffe i handen, en till, Nyhetsmorgon på TV. Visserligen åkte Henke till stan redan vid 11, för att träffa kompisar i god tid innan matchen som skulle börja klockan 13 och som om stjärnorna stor rätt osv skulle kunna betyda ett guld hem till Söder och Hammarby, men jag tog det lugnt ett bra tag till. Valde mellan en promenad eller att ta mig till stan för lite ärenden. Valde det sista, men med elcykel för att få samma känsla som promenad. Frisk luft, se lite folk. Fixa lite grejer. Jag var kall när jag kom hem närmare två timmar och tre mil senare, men det var bara ännu skönare att då efter ett ombyte till mjukast möjliga krypa ner under en filt i soffan och slå på TV:n för att se matchen och följa den allsvenska slutspurtsdramatiken. En sen lunch i soffan. Tallriken fick stå kvar, i total njutning av att inte behöva röra mig en enda sekund för att jag helt enkelt inte ville. Ingen behövde mig. Bara jag, faktiskt.
Mörkret lade sig, jag bytte om och åkte till Söder för att spela innebandymatch. Idrottsglädje i en hall i Skanstull, en dusch och snack i omklädningsrummet. De flesta skulle hem förstås. Till familjerna och livet. Jag skickade klubborna med en lagkompis men åkte till baren på Söder med ryggsäcken på ryggen. Klev in på stället där Henke och några kompisar satt. En enklare bar men inte sunkig, full av sorl och dämpad stämning men ändå ett ”vi gjorde vad vi kunde” i luften. Rimlig besvikelse – alla stjärnor stod inte rätt några timmar tidigare. De hade redan ätit, men jag tog en burgare och en öl. Anslöt i matchanalyser, småsnackade och njöt så mycket! Träffade några gamla vänner som råkade vara där, och in kom motståndarlaget som (tyvärr) kunde fira en vinst.
Några timmar senare rörde sig kompisarna hemåt. Ska vi också det? sa vi. Men hemma väntade ingen. Ingen familj, (typ) inget liv. Stämningen på Söder var bubblande, och vår lika så. Det kändes härligt, och fritt. Vi gick vidare. Om vi gick ner på det som då var WC, i korsningen Skånegatan-Östgötgatan, av ren nostalgi eller för att baren – nyöppnad för dagen förstod vi sen – såg trevlig ut utifrån är oklart. Vi kände igen oss. Så många gånger vi tagit en öl där, eller ätit vägg-i-vägg på (hette det?) Lounge 51. Gick vidare, promenerade runt vad som kändes som halva Söder i novembermörkret, men utan brådska att gå någon annanstans men avslutade just någon annanstans. Rätt sent. Vi jobbar lite så, när stämningen är sådan.
I lördags. För 15 år sedan.
Jag vet inte vilket som känns märkligast för mig egentligen; att kartan ritats om så oerhört sedan dess och att jag på ett sätt är en helt annan. En som har ett helt annat känsloregister, och får utslag på det av andra saker. Av människor som inte ens fanns då. Jag är en mamma. Mitt hjärta har expanderat av barnen, och de får mig i ytterkant på skalorna konstant. Gör mig lyckligast på lyckoskalan, gladast på glädjeskalan, oroligast på orolighetsskalan och kärleksfullast på en kärleksskala som i jämförelse knappt existerade innan dem.
Och samtidigt är jag precis samma. Som älskar att hänga på Söder, att vara ute, att känna friheten. Som med glädje åker iväg och spelar en innebandymatch, eller ligger i soffan och värmer mig framför en fotbollsmatch på TVn efter att ha varit ute och sugit i mig frisk luft under rörelse. Hänger med Henke, väljer honom, hans sällskap – hellre än någon annans.
Vi har haft en ljuvlig helg, denna så unika utan-barn-men-hemma-helg, med dem på andra ställen i så stor trygghet så vi nästan kunnat bortse från deras existens. Märkligt. Vi har njutit av allt som var så naturligt då och är så uppskattat nu.
Så tacksam jag är över helgen, och att den är över och det som är nu. Allt är som vanligt igen. Och jag är samma, och så annorlunda. Kommer jag någonsin vänja mig vid åren som går? Jag är i lördags, för 15 år sedan, och allt där emellan.