Det är söndag kväll, och jag är nyss hemkommen från min egen innebandymatch. Henke har åkt iväg på årets skidresa – mer om det längre ner – och det betyder att barnen behöver hänga på och ta hand om sig själva och varandra på läktaren och runt om i hallen. Idag var det glada miner när vi skulle iväg trots att timmen var rätt sen, och Max fick också glatt med sig en kompis. De hejade järnet från läktaren, framför allt de två som är snäppet mer intresserade av innebandy än de andra, och jag hörde dem göra imponerade ljud ibland när vi på plan lyckades med något snyggt. Något öppnande pass, någon fint, ett snyggt mål eller ja – lite vad som.
Det är så coolt. Vi i mitt lag är inte längre våra bästa jag – det var länge sedan vi var det innebandymässigt. Och, jag får erkänna att vi är ett rätt brokigt gäng. Vi har ett åldersspann på över 20 år och då är den yngsta bara snäppet under 30, vi har väldigt olika längder och kroppstyper och well. Inget som spelar någon roll såklart men att 9-åriga killar står på läktaren och tittar intresserat och ibland imponerat – det är bara så häftigt. Det finns mycket som kan göras för att påverka sina barn till rätt perspektiv, och att de ser rörelseglädje och stundtals fina insatser relaterat en bekant idrott från mammor är tveklöst starkt i rätt riktning. Med sådan verkstad behövs inget snack, tänker jag. Jag älskar att tänka att de kommer att minnas den delen från sin barndom.
Stella hade på läktaren mer fokus på skärm och sina sociala appar, håhåjaja, och på att hålla koll på Meja. Tillförhandlad viss barnvaktsersättning, förstås. Är det bra eller dåligt apropå uppfostran, för övrigt? Jag hade kanske både trott och hoppats att hjälp mellan barnen skulle komma mer naturligt, men att förhandla till sig lite ersättning när hon får prioritera bort sina förstahandsval (= vara med kompisar) är väl kanske second best ändå.
Meja har däremot inte så mycket val i vad hon ska göra utan får hänga med på det som erbjuds, men hejade intensivt i perioder. Allt där hon får vara med mig, typ, så är det bra. Igår kväll hade jag tänkt ta upp datorn men det där med att ha en 4-åring alltså. Som ligger uppepå en, för att ligga en bit ifrån i soffan skulle inte komma på fråga, och upprepar ”du är min bästa bästa vän mamma. Bästa. Vi ska ha varandra heeeela livet”. Det känns dumt att prioritera annat då. Som att ta fram datorn.
Eller – kanske hade jag gjort det när Stella eller Max var i den åldern men helst inte nu. Att ha tre barn i lite olika åldrar är en konstant påminnelse om olika faser, vad som kommer med dem och… att de går över och att barnen innan man märkt det helt plötsligt gått vidare in i en ny. Inte helt ångestbefriat, det.
4-åringar. Att leva med en sådan är att vara konstant villkorslöst älskad, och samtidigt få lyssna på tankar och svara på frågor från högt till lågt i konstant bubbel. Som om vad som finns och inte. ”Mamma, enhörningar finns väl i verkligheten, eller hur?” och ”VA, finns tjuvar på riktigt?!”. Eller ”vaddå, är malariamyggor farliga, äter de upp små barn?”. Den gulliga ljuvligheten, alltså. Världen ritas om, upptäcks, varje dag.
Funderingar från 9- och 11-åringar är helt andra. Så häftigt det är, att få vara med på den resan. För någon månad sedan tror jag att jag nämnde att jag tyckt föräldraskapet till tweenie varit svårare än omställningen som kom av att ens bli mamma från början. Men vet ni? Det har gått över det med. Situationen nu är mer harmonisk, trevligare och mestadels himla härlig. Där är jag glad att den första ilskan och uteslutande fasen lagts bakom oss (för en period).
Igår eftermiddag åkte Henke på årets skidresa, som sagt. Så, nu befinner han sig i Georgien och ska knata upp för toppar. Vi snackar alltså Kaukasus. Hade kanske aldrig trott att Henke skulle komma till Georgien först av oss.
Jaja. Vi har det fint hemma, och det är apropå barnens åldrar inte alls samma sak att gå in på egendagar själv med barnen som det var för ett par år sedan. Lite mer att hålla i huvudet och fler skjutsar att göra, men i övrigt helt fint. Och i helgen blir det skidåkning och utflykter av helt annat typ för oss som är hemma. Jag och Meja ska åka riktiga mys-skidor på hennes villkor (ör en gångs skull) i Säfsen, vilket blir premiär för mig – och vi är båda taggade till tänderna. Det ska bli så kul att åka med henne, i backar hon kommer att behärska och med fokus på mjukare, mysigare. De stora åker till Dalarna för häng med kusiner och mormor och morfar. Alla nöjda!
Bilderna? Inte från denna helg, som huvudsakligen hänt i diverse idrottshallar. Men förra helgen, då var vi ute i Nackareservatet och hade så fint. Vädret idag var var vackert som då, och hade jag inte åter haft ögoninfektion (why, why?) med mäkta ljuskänslighet och hjärntröttma hade jag gärna njutit det också. Jag hoppas det ska gå över snabbt, och lovar mig själv att springa ute och njuta väder och puls på Kungsholmen ett flertal gånger denna vecka!
Älskar sånt här, också.
Men först en vecka vardag. I nuet, ska jag vara.