Det har gått en vecka sedan jag senast öppnade datorn, och då menar jag för allt. Jobb, egenföretagarekonomi, fixa grejer, blogga…
Om lusten egentligen ligger kring att skriva några rader är faktiskt rätt oklart. Kanske ska jag pussla istället? Det där som jag tycker att är det kanske mest avkopplande och meditativa som finns? Eller sova? Sova är också bra. Det finns inget annat ställe där jag gör det så mycket och bra som här. Min Apple Watch avslöjar tydligt mönstret; i vanliga fall en grön sov-ring i veckan om jag har tur, två i extremfall, ofta minst en röd per vecka men oftast gult. Gult som i sömntimmar någonstans mellan 6 och 7,5 timmar. Jag har sovit 11 nätter i Åre nu och av dem har 10 varit gröna. Gröna så det inte går att bli grönare, för de är en bit över 8,5 timmar och inte en minut mindre. Det är mörkt, lagom svalt i sovrummet men framför allt; jag är så ledig!
Jag skulle kunna hänga med barnen också, såklart, men de har lagt sig nu. Det är nu i sen timma jag tar min datortid om jag nu ska ha någon. Vi har bättre saker för oss om dagarna. Inte för att vi är ute i backen tidigt och kommer hem sent, sådär så att det inte blir någon tid över – men för att vi är lediga. Total lättja för oss alla. Långa sovmorgnar. Jag undrar om de verkligen är så mycket kvällsmänniskor och icke-morgonmänniskor som de ger uttryck för? Eller är det jag och Henke som påverkat det så? Meja pallrar sig sömndrucket upp runt 9, Stella och Max vill helst inte väckas förrän vi sedan länge börjat känna att nu, nu är det väl dags för backen ändå? Några timmars utomhusliv, aktivitetsnjut, vinteridyll. Eftermiddagsvila, bastu, kvällsmat, spel och film. Repeat.
Igår gjorde vi dag 10 i rad i backen, jag, Henke och Meja. Tidigare i veckan tog Stella en hel dag själv hemma med chill sådär som en tonåring-ish behöver, och Max behövde vila efter en oturlig snöleks-skada men i princip så är vi där varje dag. Bättre utomhustid finns inte, men med så många veckor på plats i Åre behöver inte varje dag maxas i backen. Det finns tid för annat.
Meja däremot har ingen hejd på sin entusiasm. Att se henne i backen i år är fullkomligt magiskt! Hon började lite trevande, för barn tycks aldrig börja en ny säsong där de avslutade den förra utan det tar lite tid att hitta in i känslan igen. Men sedan kom skidskolan och allmän skidglädje och hon åker nu lika kontrollerat som stundtals härligt snabbt i blå backar och tar sig utan problem ner för de röda som i Åre är himla röda alltså. Jag är så imponerad! Därtill stannar hon och kvittar. Det är ”så himla himla roligt!”, det är ”underbart!” och det är ”så vackert!”. Ljuvliga unge. Vi har detta ihop, utan tvekan.
Julen kom och mellandagarna gick
I år är första gången någonsin som vi firade julen helt själva med familjen i Sverige. Med jämna mellanrum, innan vi för 4 år sedan gjorde vår första jul i Åre som lägenhetsinnehavare, har vi varit bara familjen utomlands… – men inte ”hemma”. Hemma har det alltid varit någon med. Kusiner, syskon, far- och/eller morföräldrar. Så, nog var den annorlunda ändå – julen 2020. Julen det konstigaste år vi upplevt, coronajulen coronaåret. Vi valde att åka hit, det gjorde vi – men det innebär inte att inte ha gjort förändringar. Att vara själva, och fira bara vår familj, är annorlunda. Det, och mycket mer.
Jag har aldrig varit något stort fan av starka traditioner, för jag tycker att de medför för många måsten. Jag vill fokusera på mitt val eller som familj; våra val. Så utifrån rådande förutsättningar skapade vi vår julafton i år (igen). Sovmorgon, julstrumpor med tidningar, frukost med tomtegröt eller vad var och en nu ville ha. Ut i backen, skidskola och åka med Valle (som hon älskar Valle!). Hem, en lätt sen lunch. En tomte som visst inte kunde komma in utan fick stå nedanför balkongen och prata och kasta in en julklapp var – för det var visst lite restriktioner för en tomte i riskgrupp. Undrar hur många som såg att han hade likadana skidbyxor som pappan? Iallafall inte den minsta av de 3. Lite misstänksamt men good enough för en som just fyllt 5. Julklappsutdelning i underställ, för vilket barn vill vänta till kvällen? Julbord av lyxigare slag just som mörkret lagt sig. En meter mellan barnbord och vuxenbord på mysiga favoritrestaurangen Buustamon (för fler än 4 i ett sällskap är inte tillåtet), men det var ok. Maten god, miljön fantastisk (och allt skött exemplariskt enligt skolboken anno julen 2020). Så värt!
Så kom den och gick, julen, och någonstans så känns det som att det var en av de allra bästa. Eller är det just det här året, 2020 och alla insikter pandemin burit med sig som gör att tacksamheten för det som blir, av det som är allra viktigast, är så stor?
Tack för den fina Åre-julen 2020!
Det är kväll den 28e december, på gränsen till natt. Julen kom och gick, mellandagarna likaså i en stilla och mysig lunk i vår allra bästa miljö och om några timmar vaknar vi och gratulerar en 10-åring.
God fortsättning!
