Idag är dagen då Den Stora Sommarmånaden börjar, och det är dagen då det i Sverige går att ladda ner ett digitalt covidbevis som visar de vaccinationer man tagit och med det är ett så stort steg mot frihet. Det är också dagen då vi i Sverige lättar på restriktionerna igen och nu kan vi lägga reglerna kring restaurangers öppettider, 4 personer per bord och minimala nummer av personer på en sammankomst bakom oss. Det är inte som förut, det vet vi ju inte om det kommer bli kanske någonsin, men det närmar sig.
Jag fick en fråga om jag hade varit lika snabb på vaccinet om jag inte hade varit en person som älskar att resa och siktar mot det så snart det går och well. Den frågan går att fundera några varv på. Men, jo – svaret är ja. Jag som haft viruset är inte så rädd så, men Henke har inte haft det och det finns så mycket annat i livet som jag vill göra utan rädsla för egen eller annans sjukdom. Vara nära andra människor, vara i sammanhang, leva. Liksom. För mig är det inget snack om saken att vaccinet är botemedlet mot världens pandemi, och min dos är ett steg mot det. Om en månad får jag nästa!
Jag älskar 1 juli! Kanske inte som jag älskar juni, men i år. Halleluja. Så mycket som är så efterlängtat!
Så, 1 juli betyder att vi har firat midsommar, och vi gjorde det som vi gjort de snart 10 senaste åren. På det sätt som gör att denna helg känns som årets kanske allra bästa. Vindö, vänner, lekar, bad, träning, mat och dryck.
I år har jag gjort en spaning i mina sociala flöden kring just midsommar. Istället för bara fina bilder på kransklädda barn och vänner även flertalet påminnelser om att det du ser i ditt flöde kring midsommarmagi inte behöver vara det som är för alla, och att det som vid alla högtider kan finnas både självvald och inte självvald ensamhet. Kanske inte alls traditioner, och ett budskap om att det är okej.
Jag förstår det där. Högtider kan vara så tyngda av förväntningar och måsten. Och ärligt talat – det är några av mina sämsta känslor. Med barn kommer det ju på ett annat sätt dessutom. Det finns saker jag vill välja för mig själv, men annat som jag gör för deras skull. Det kan vara därför jag helst vill att varenda jul ska vara lite olik året innan eller efter, och nyår likaså. För att det ger mer frihetskänsla, på något sätt. ”Som alltid, som alla år” skrämmer mig. Kväver, på något sätt.
Men midsommarhelgen upplever jag magi som den ser ut på finaste bilder. Jag är så glad och tacksam att vi får vara med de vännerna och tillsammans gjort våra egna traditioner baserat på de svenska. I år var alla barn med kring midsommarstången hemma på gården, vilket nog var ett rekord. Däremot hann vi inte med eller helt enkelt struntade i kransar i håret och ingen efterfrågade det.
Vi hade fint, så många dagar och i så mycket kvalitet. Jag konserverar känslan med mig in i juli.
Än jobbas det. Vi har vinkat av barn åt olika håll i omgångar. Tonåring på väg mot vänners sommarställen som får skuggas i bakgrunden så man inte syns för ”kan själv och ni behövs inte”. En 10-åring som vinkas av på ett tåg för livets första sådan resa själv. En minsting på 5 som lever livet hos mor- och farföräldrar, med Astrid lindgrens värld och kusiner. Sommarlov.
Och så vi då, som med det får njuta världens bästa Stockholm adult style. Förra året blev det inget sådant, men i år gör vaccinet det möjligt och som jag njuter. Stockholm är världens bästa sommarstad. Världens. I år struntar jag i Trosa och Gränna och gu-vet-vad. Här vill jag vara.
Jag rekar utlandsresor, bokar restauranger på hemmaplan, vattnar blommor och hänger med vänner. Livet börjar kännas som jag känner igen det och 1 juli 2021, tack för den!