åre jul

Midvinterkrisp i Åre (och julen 2021)

För femte året i ordningen åkte vi några dagar före jul till Åre, för många och långa dagar i den by jag älskar att njuta som mitt livets andra hem. Eller långa dagar; inte alls faktiskt. Vi kom innan årets mörkaste dag kommit och fick vändningen mot ljusare tider efter en tid på plats. Men, allt för mörka är de ju inte alltid de soltimmesfattiga dagarna i norr. Det tackar vi snön för. Känns ju rätt givet att det är exakt så det hela är konstruerat.

Men visst; många år har vi fått uppleva alla vinterväder som kan ges, med inte bara snö eller dimmig sol utan även regn och storm. Så är det helt klart, vinter- och Årevädret. Ibland.
Men inte i år.
Denna jul möttes vi av nämnda regn och storm men sedan kom dagar av klart ljus blandat med lätt snöfall. Och något mer snöfall. Varje dag mer och mer vitt. Men mest; vindstilla och blå himmel. Så kalla dagar så det varit mellan 10 och 20 minusgrader i byn och de graderna må bita för den som inte klätt sig rätt men är bara så så vackra. Midvinterkrisp i Åre, jag vet inget bättre!
Kylan som dansar över sjön som flyktiga, rykande dimmor, solen som först knappt orkar upp och sedan vänder i solnedgång innan soluppgången ens är över, träden som gnistrar av sprakande frost och berg i lager på lager av dovt blå, toppar glödande mot eftermiddagens horisont.

Jultiden i Åre, när liftköerna ännu är totalt obefintliga och lugnet råder i byn, den familjära stämningen äger resten av högsäsongveckornas festkänsla. Den som bjuder tid för familj och tid för lugn. Helt klart min favorit, är den!

Det är onekligen en ovanligt magisk julinramning vi fått i år.

Och visst är det en nykänsla som varit kring julen i år? Jag tycker jag känt det och läst det på så många olika sätt. Hur firanden ändrats. Sällskap att fira med, sätt att göra det på.

Förra året fick vi ställa om. Inte träffa någon. Det var så tufft, så annorlunda, så inte självvalt. Men i år har en hel del hängt kvar från det. Aldrig har väl så många familjer firat i bara sin lilla familj – bortom den stora familj som man som vuxen en gång i tiden föddes in i? Eller med vänner. Ätit mer från val framför det fullt traditionella. Kartan ritas om, nya traditioner skapas.

Det var många år sedan vi slutade fira på samma sätt och med samma personer varje år. Det blir lätt så när den man lever ihop med kommer från en annan plats rent geografiskt – för vill man då fira ihop så går det inte att göra på bara den enes sätt eller på dennes hemort. Men förra året, coronaåret 2020, var första året vi var helt själva med vår familj i Sverige, och i år blev det så igen. Jag hade gärna valt att vara med större familj, men uppskattar också det som blir i den vi byggt. Vanligtvis här äter vi julbord ute på julafton, men i år avbokade vi vårt planerade julbord på Buustamon och stannade hemma efter dagens avslutade skidåkning och Valledans. Julbordsfavoriter till liten del; chark och ost till den större. Som barnen gillar det bäst! Tomtebesök och julklappar, spel och julfilmer och alla trot eller ej; nöjda.

Jag tror min julsummering de senaste åren låtit ungefär likadan. Och jag tror också att min önskan till året därpå varit liknande också – en jul på en varm strand. Ombyte förnöjer, och även om många stunder numera i backen är enkla och mestadels harmoniska så ligger det en hel del kämpande bakom mycket. Skid- och vinterliv bjuder på sånt. Och trots min starka vilja att inte jul ska betyda julklappar framför allt utan handla mest om kravlöst ledig tid ihop så slutar hemma-Årejular med att jag lägger så mycket engagemang i julklappar och tappar min grundinställning. Den är lättare att ha när man inte har barn (som blivit tillräckligt stora att ha både referensramar och åsikter)? Det spelar ju ingen roll vad jag vill ha ut av julen; julen är deras, och jag vill kanske egentligen inte ha några traditioner alls men vad betyder en mammas eller pappas vilja i sammanhanget när det finns barn och ögon som kan tindras? Förtjänar att tindra. En balansgång vars nöt jag strävar efter att knäcka.
Så ja – det var ljuvligt. Och nästa år ger vi oss en pandemifri långresa och totalt icke-traditionellt firande och en väl vald liten julklapp till dem var. Fingers crossed!

Nedan; Bali 2016 – senast vi var utomlands på julafton. Tidigare med barnen har Dubai, Thailand och Australien fått agera julvärdar. Men min mest minnesvärda är Kambodja. Mest spartansk men häftigast på så många sätt.

Så ja, så har de gått – dagarna. Morgnar med chill (för det behöver vi också), kompisar till barnen i backen och på besök hos oss i den numera på grund av det och äldre barn rätt trånga lägenheten, och för oss rätt ofta sociala kvällar – hos vänner och på Åres många grymma ställen. Och så har vi plöjt en och annan serie förstås. Ah soffhänget! Det finns numera flera padelhallar och jag har skaffat mig ett sådant gäng (tack sociala medier) i tillägg till några SATS-besök, och vardagslivet, den lediga versionen, är så lovely.

Och så har denna kille blivit 11 år – det firade vi såklart!

Ska jag med det också göra en liten reflektion så är det att 11 år är… inte så litet längre. Världens härligaste och mest gladlynte lille börjar också välja annat än oss, och behöva sitt space.
I år har tanken slagit mig att kanske sluta som coach för honom och de andra i fotbollslaget. Drivet lite lägre? på något sätt. Men tiden är inte lång, jag känner det nu, och kommer prioritera honom och hans lag fullt ut ett år till. Det ska jag ge oss.

För annars är det mest bara denna som fortfarande väljer mamma och pappa alla dagar i veckan. 6 år, klok som en bok och med en stor personlighet vi njuter av.

Vi är kvar, en vecka har blivit till nästan två och det blir nyår och lite till. Nyåret är inte lika härligt, får jag säga att jag tycker – då ändras stämningen från det där familjära till betydligt mer intensivt. Men att vända mörka årstidsdagar till snöupplyst ljusa är hundra procent värt och än är vi inte helt mätta.

God fortsättning!

Följ mig!

Mer läsning...
hotell pigalle göteborg
Hotell Pigalle – ett drömmigt boutiquehotell i Göteborg (en recension)