Jag har nu varit egen i 6 år och 2 månader, och det slog mig precis när jag satt och slösurfade lite på LinkedIn att det är mitt livs längsta anställning. Näst längst är 6 år och 1 månad vilket var förra gången jag var konsult, och däremellan var jag i en linjeroll i 5 år och 11 månader. Anställningarna innan dess var av något kortare karaktär – ingen överskjutande 3-årsgränsen. Oavsett anställning och längd på den så har specifik roll eller konsultuppdrag varat i runt 2 år. Minsann – jag anar cykler. Är det jag eller den typ av sammanhang jag rör mig – karaktären på projekt i dessa – som gör det?
Jag vet inte, men lite wow är det ändå. Överraskande, och samtidigt kanske inte överraskande alls.
Det finns en anledning som för mig är den allra största med att ha egenföretagande som anställningsform. Frihet. Frihet och självbestämmande.
Eftersom mina uppdrag är av längre karaktär och jag uteslutande är ute efter fulltidsuppdrag (helst sådana som i praktiken är 80% plus-uppdrag) så är friheten i det vardagliga inte enorm. Precis som alla andra förhåller jag mig till företagets och projektens cykler när ledigheter planeras, och jag säkrar min ledighet på samma sätt som anställda ansöker om semester. Min lojalitet mot uppdragsgivare är minst lika stor som anställdas och ofta högre tror jag, målmedveten och ansvarstagande för min egen leverans som jag är. Förtroendekapital behöver byggas upp liksom värnas.
Det innebär att varken konstanta eller mycket längre ledigheter är aktuella men jag har inga semesterdagar att förhålla mig till och varje uppdrags avslut är en möjlighet till alternativ till vardag för en period. Det är frihet för mig. Det, och att jag har stor bestämmanderätt över min nästa roll. Jag kan svänga runt och navigera lite i branschen som jag vill och som tillfälle ges.
Att ha längre uppdrag och inte kortare gigg ger frihet relaterat ekonomi. Jag bygger konstant en buffert i bolaget som utgör mitt arbetslivsmässiga frihetskapital. Kanske går det någon gång till de där perioderna mellan uppdrag som är utrymme för annat, kanske går de till ett tidigare avslut av arbetslivet än den traditionella pensionsåldern. Vem vet? Jag har inget direkt sådant fastslaget mål långsiktigt, för jag lever nu och vet inte långt i förväg vad jag kommer att vilja och när.
Ja, jag pensionssparar kraftigt så det ena utesluter inte det andra. Det är ju förstås det grundläggande långsiktiga sparandet som inte har samma relation till beläggning, konjunktur och annat.
Mer läsning: En lista om jobb kan kanske också vara intressant i sammanhanget.
Att ingen heller kan ha en direkt åsikt om hur jag spenderar mina lediga dagar utgör också både en känsla av frihet och självbestämmande. Ta ledigt från mitt konsultuppdrag i en vecka för att göra ett frilansuppdrag inom resor, med leveranser i blogg och podd? Inga problem, förstås. Som anställd däremot är det inte alltid så. Semesterdagar är vigda för återhämtning och sidoinkomster inte självklart godkända. I praktiken är en absolut majoritet av intäkten i mitt bolag ett år från mitt konsultande som IT-projektledare och en mindre del från mina digitala kanaler, men det behöver inte alltid vara så.
Det finns förstås nackdelar också, men helt ärligt så är det ingen som känns särskilt tongivande just nu.
– Jag är inte del av ett bolags långsiktiga strategi, och har ett gemensamt stort mål – men jag känner mig Vi i den situation jag är (och har gjort i vartenda uppdrag sedan start). vilket känns tillräckligt för nu (och gör jag inte det så är jag på fel ställe).
– Det kan komma tider då jag inte har lätt att få ett uppdrag jag vill ha, eller ens alls! – men det finns väl alltid en backup i att söka ”vanligt” jobb, och hade jag inte trott på min egen erfarenhet och förmåga hade jag förstås inte varit egen från början. Eller ens kunnat jobba i min bransch. Och risken vid fast anställning är inte heller noll? Det löser sig, och jag har ekonomiskt utrymme för mellanperioder om de kommer.
– Ingen annan än jag själv pushar mig i och tar delansvar i min vidareutveckling eller min återhämtning, eller min… eller min… eller… Nej. Jag kan skärpa mig lite på denna punkt, men känner tilltro till och trygghet i min självinsikt
– Jag har inga riktiga kollegor – men jag jobbar med människor (som jag delar mål med) varje dag, och min övertygelse ligger i att vara mig själv, att våga vara personlig och jag upplever att jag har kollegor, relationer och nätverk.
Kommer jag ändra anställningsform igen? Eller är jag egenföretagare för alltid?
Det är en fråga som är återkommande. Svaret är att jag inte har en aning, men att jag inte ännu blivit lockad av något annat under de år som gått. Men vem vet? Jag har ingen lång strategi, ingen övertygelse om den ena formens förträfflighet över den andra, och livet bjuder på överraskningar förstås som kan ändra på ungefär allt. Så, vi får väl se. Magkänsla, hjärta och tankar will tell.
