Nej men jag vet inte var jag ska börja, men som alltid när jag tar upp datorn och ger mig tid till att skriva några ord så litar jag på att de kommer. Min bästa reflektion, tyvärr numera så ofta nedprioriterad i relation till allt annat. Sämst prioritering, eller kanske bara nödvändig – jag vet inte.
Så nu när februari är slut och mars börjat och detta är en reseblogg framför allt, mer än all den där reflektion och allt som denna yta började med, så borde jag ju börja där. Berätta om en otrolig alpresa – barnens allra första. Om ett fantastiskt Cervinia, sol som sken och backar som passade oss alla perfekt, om mersmak och oväntad familjeharmoni (ja, alla vet väl att skidresor och familjekonstellation inte är det självklart lättaste?). Eller börja med det som upptar mina tankar kring världsläge och geopolitik, ett eskalerande krig i mellanöstern och tankar och oro, om strandade turister och en resa till Kerala som nog inte kan bli av. Där borde jag börja.
Men februari, den var det och den var så mycket av allt.
Framför allt var den jobb. Jag är trött, om än inte denna gång trött av för många långa timmar i månader och år bakom och utmattande politk och ormliga förutsättningar. Men oavsett om ett projekt gått riktigt, riktigt otroligt bra – och jag om man får säga så gjort det så bra rakt igenom och är en stark anledning (av många, tillägger jag ödmjukt) till framgången så kommer tröttheten. En golive, som det heter i IT-världen, som ska bevisa allt i om man gjort allt som behövs hela vägen (i detta fall lite mer än 1,5 år), är en mental urladdning. Och timmar, dagar och faktiskt till och med nätter. Jag är så nöjd, och jag är så trött.
Påbörjade ett nytt projekt, ett nytt uppdrag, gjorde jag också i februari. Från toppen med ryggdunk och halleluja och framgångspresentationer (till storleksrekord med runt 450 deltagare) till längst ner på lärokurvan med en tsunami av bollar att få grepp om och och (jag hoppas snart) fånga. Mars skulle behöva ge en omstart av systemet, men jag vet inte. Kerala blir nog inte, pausen uteblir.
Men februari ändå. Vi gick live, jag gjorde avslut och heja mig och oss. Note to self: notera framgångsfaktorer, dra lärdomar, njut av leveransen.
Just golivehelgen fyllde jag år, min man (fina, så supportive bästa klippa) var bortrest och min sedan 3 månader nya telefon – iPhone 17 pro max la av mitt i natten när den behövdes som mest. Moderkortsfel, avklippt från omvärlden, reklamationsprocess och anmälan till Allmänna reklamationsnämnden. En högkvalitativ (dyr) bänkskiva gick sönder, ett entretak kapsejsade under snömassor och dog, en golvplatta gick märkligt sönder, en fin och nödvändig taklampa pajade och den långa hallrenoveringen blev klar.
Mentala dippar i familjen existerade, ett barn avslutade en ungdomsidrott men vi är alla friska.
Mars skulle behöva innebära en omstart av systemet. Mitt, alltså.
Om inte i Kerala, var? Om inte i en ledighet, när?
Tidigare läsning: Jag tar mitt nyår i mars och 2026, jag har ändå en del planer för dig.
Februari var mycket. Jag stänger månaden med stolthet och när jag känner efter; trötthet.
2026, hela du blir nog något. Det blir du.