Idag har jag lärt Stella en bra och en dålig sak.
Den bra är att hon nu svarar Ja när man frågar saker och hon vill svara ja. Innan har hon bara sagt Nej tydligt med skakande huvud och inte sagt något alls istället för Ja. Trots att hon både kan nicka och säga A-a. Nu började hon uttrycka det efter lite övning, tydligt värre. Kanon!
En mindre bra var att jag var trött och gned mitt ansikte och mina kinder. Då gjorde hon likadant, och nöp sig i kinderna. Inspirerad av detta gjorde jag en ful grimas åt henne. Ni vet sådär som när man var barn, när man nöp sig i kinderna, sträckte ut tungan, tittade vindögt, lipade och gjorde fula ljud. Stella skrattade så hon kiknade. Vilken tacksam publik!
Så jag gjorde mer. Och mer. De där skratten gillar man ju liksom… Och när jag slutade bad Stella om mer gång på gång, genom att sträcka ut tunga, nypa sig i kinderna och göra lustiga läten.
Hon vägrade återgå till sitt normala jag, och ville bara att jag skulle fortsätta. Ajdå. Inte så kanon.
Jepp. Pedagogiska mamman. Det är jag det. 🙂