Jag kunde inte låta bli att hashtaga ”vabruari” på ett av helgens foton, jag tror att det var från den där ljuvliga lunchpausen i solen i fredags. Kontrasten var liksom så stor.
Så kontrasten att komma hem var vi väl värda, antar jag, efter den tydliga ironin. Vi hämtade barnen hos kusinerna på väg hem igår och då berättade faster att Max klagat på magont. Pigg var han dock. Men nej. I bilen hem kom en stor olycka och ja – tajmingen alltså! Halvtimmen efter att vi hämtat dem, liksom. En omgång till blev det på kvällen men inatt har vi klarat oss tack och lov, och idag är han hur pigg som helst. Det verkar kunna bli ett par pigga dagar hemma under 48-timmars-karaktänen.
Nu hoppas vi bara att kusinerna klarar sig, och resten av vår familj också för den delen.
Stella är också hemma idag, jag har ju förstått att det förespråkas att syskon hålls hemma när det vankas den här typen av sjuka. Frågan är hur jag ska resonera om det imorgon? Stella längtar efter sina kompisar och om inte hon blivit dålig då kan man ju tänka att hon inte kommer bli det och alltså inte bär på någon smitta (eftersom de ju umgåtts konstant och borde smittats samtidigt om det var så).
Nåväl. Vi får väl se hur det utvecklar sig. Efter en förmiddag där de kollat på film och jag jobbat rätt mycket så leker de nu på Max rum under glada rop och med avancerade roll-lekar. Hur länge håller det i sig tro? Bäst att njuta. Och jobba lite mer. Efter lunch ska jag in till jobbet för några viktiga möten men imorgon blir det jag som är hemma hela dagen och då tänker jag nog checka ut lite mer ordentligt. Vobba, jobba eller vabba, det är frågan det, som är det eviga dilemmat när man har ett jobb som jag där mycket kan lösas hemifrån.
Vanvård av barn, som min gamla kollega brukade säga… Men just nu går det ingen nöd på dem, lite tråkigt är bra för dem att ha och uppenbarligen växer deras umgänge när de tvingas till den, haha.
Pysselverkstad något senare. Lagom till pappan är på ingående. Vad nöjd han ska bli… (inte)