Jag tror stenhårt på att träningsmotivationen inte alltid finns där och att man då får köra ändå – alla dagar kommer det inte av sig självt. Men jag tror också att motivation kan hålla i sig just för att man ibland tillåter sig att ändra planerna.
Idag var en dag då jag hade noll motivation egentligen men att vara själv med barnen, inte vara välkommen hemma pga visning och inte minst ha minisats-tjatande barn gjorde att vi bestämde oss för att gå till SATS Hornstull efter jobb och föris (något som aldrig händer annars på veckodagar). Jag tänkte just pressa mig till mitt favoritaxelpass när jag insåg några olika saker – som att den utrustning jag skulle använda i passet var helt utspridda (och jag visste inte var), att det var knökfullt med folk och att ett yogapass just skulle börja. Jag insåg lättad att jag behövde det sista och en timme ashtangayoga fick det bli.
Jag har ju många andra dagar och tillfällen på mig till veckans planerade pass så det gör inget. Jag kommer prestera bättre på styrkepassen vilken annan dag som helst den här veckan. Det är en win-win över det. Motivation, prestation, nuläge, må-bra-läge.
Min yogatimme var både jobbig, skön och välgörande men vissa delar av poängen med den (läs: den ytterst lugna och harmoniska känslan) försvann visserligen ganska snabbt efteråt innan jag och de där trötta barnen tagit oss hem såattsägae. Men men. Vi var alla nöjda. Nu är vi redo för en fortsatt vecka med både roligheter och oroligheter. De här tiderna alltså! Det finns många anledningar att längta efter den långa påskhelgen.