Vi älskar att ha kompismiddagar, med allt från två gäster till ett helt gäng. Minst en sådan varje helg (hos oss eller andra) känns som ett måste! Ibland är vi sugna på att lägga extra krut vid matlagningen och då gör vi det. Det kan bli riktigt härliga trerätters med finaste råvaror och mycket tanke bakom. Men långt ifrån alltid. Vi går på känslan, har vi sug att göra ”extra” så gör vi det, men eftersom umgänget ändå alltid är det viktiga så är det inte alltid så. Man kan lika gärna bli ”bjuden” till oss och få en uppmaning om att ta med en av rätterna, eller att vara med och handla och laga maten helt för den delen. Man kan få något enkelt och helt opretentiöst. Eller något mitt emellan.
Igår var vi tio personer till bords och vi gjorde en optretentiös och enkel mittemellan-variant. Hemmagjorda nötfärsburgare på grillen och ett gäng tillbehör för möjligheten att göra sin burgare som man själv föredrar. Vissa saker färdigköpta och andra gjorda med lite mer kärlek. Det var många personer, inte så stor möjlighet (eller lust) att stå i köket extra länge och ja – nivån måste få variera tycker jag. Annars skulle middagar väldigt sällan bli av, eller kännas lika delar jobbiga som roliga och så ska det inte vara om ni frågar mig.
Vi grillade som sagt nötfärsburgare med lite sting, gjorde egna pommes och hade en färdig mangochili-sås av Erik Lallerstedt och en Max-dressing (!) green & garlic och så en fräsch avocadosalsa. Se recept lite längre ned!
Cheddarost i skivor förstås, bacon och en god coleslaw med äpple. I fredags gjorde jag inlagd rödlök (så himla gott från Jonas Crambys recept) och bröd köpte vi färdiga, både ciabatta och vanliga Max frisco-hamburgerbröd.
Den där avocadosalsan förtjänar några extra rader. Crambys det med – se här – och jag kokade gula tomater, physalis, chilli och vitlök och mixade sedan med avocado, koriander och creme fraiche. Ytterst nice!
Lätt och lagom upplägg, men gott och trevligt. Fast okej då, viss prestationsångest kan man ju få av att en ännu-inte-så-nära-vän som var med på middagen är kock och har en michelin-stjärna på sin egen krog. Den kan ju ge liiiiite funderingar om good enough ändå. Men men. Hen verkade trivas och var liksom alla andra kvar till en bit efter 01 så det där med sällskapet lär ha varit bra iallafall.
Jag tycker att samma ”pragmatiska” tänk ska appliceras på det där med hemmet. Det är jätteroligt att ha en middag när allt är perfekt – när helt rätt ljus är tända för den rätta känslan, barnen är prydliga och charmiga och handfaten doftar Ajax. Men ärligt talat – hur många middagar skulle i sånt fall infalla under de här rätt stimmiga småbarnsåren när varken tid eller energi räcker till? Eller när den gör det så kan de där små när som helst på olika sätt göra inramningen aningen annan än man trott? Ljus som inte är säkra nog att tändas, speglar som det kladdas på och förstås prat och spring i evighet med konsekvensen att samtalsämnen knappt kommer igång innan de avbryts.
Men vet ni – Det bara måste få vara så! Umgänget måste vara det viktigaste och jakten på det perfekta får inte stå i vägen. Så bara så ni vet, kommer ni till oss på middag vet ni aldrig om det blir perfektion i kvadrat eller mer ta det som det är. Förmodligen det senare.
Riktigt såhär såg det inte ut igår, och bordet dukades efter att gästerna kommit.
Vi hoppas att vi kommer känna precis likadant i huset och att vi kommer ha gäster ofta – som idag och ännu mer. Förvänta er inte att kakelugnen i matsalen är tänd varje gång dock. Men kanske ibland.
Säljarens möbler. Vi tar med bord och stolar som vi har idag, men lite drömmer jag om ett nytt bord framför allt (och i förlängningen även stolar även om jag gillar de som jag köpte för ett stipendium jag fick på universitetet). Ännu större bord (för ännu fler personer) och gärna ett riktigt grovt träbord som av feta plankor och med bockben. Lampan vi har kommer bli jättebra här också och en matta (typ en bubblig/slätvävd som denna) måste vi också köpa direkt – större yta kräver inte mer möbler men mer textil för att mysa till det.