Jag sneglade just lite på nyheterna, där en mamma berättade om sin jobbiga upplevelse med alla som påpekade att hon verkligen måste amma sitt barn. För att allt vad flaska innebär är dåligt för barnet på alla sätt och vis.
Vilket bullshit.
Funkar det inte bra så gör det inte. Varken mamma eller barn blir glad att att kämpa på i motlut hur länge som helst. Klart som attan att ersättning är ett fullgott alternativ. Jag tycker absolut man ska ge upp amningen och satsa på flaska om det känns rätt. Som förälder känner man garanterat det. Ett mätt barn är ett nöjt barn. Och är det något en nybliven mamma INTE behöver är det mer pekpinnar och förmaningar om vad som är bäst för ens barn. Det är allt man vill, så skuldbeläggning gör verkligen inte tillvaron bättre för någon. Kämpa ett tag, hjälp att komma igång med amningen javisst, men inte hysteri.
Med Stella fungerade amningen hur bra som helst från början, och det var jag tacksam för. Så bra så att vi ammade till hon var 11 månader. Ganska länge i min omgivning.
Jag tycker det smög sig in en hysteri åt andra hållet efter att hon passerade halvåret. Då frågade BVC-sköterskor såväl som andra om vad hon fick att äta i övrigt, och det var såååå viktigt med hela portioner hit och dit. Vid 9-10 månader var det okej att amma som avslutning av mål och mellanmål, men inte som huvudmål eller inledande någon gång på dagen, fick jag höra från många håll inklusive BVC’s. Jag struntade i det och ammade till förmiddags-mellis och ytterligare lite mer. Det kändes rätt, så då tror jag att det också var det. Hon gillade mat också, men vi båda föredrog amning hyfsat ofta.
Är det inte sjukt. Först ska det tjatas om att amma amma amma, och sen ska det tjatas om att sluta sluta sluta. Lite mindre förmaningar och omyndigförklarande hade helt klart varit på sin plats. Kanske lyssna lite mer på mamman (och pappan) och låta dessa lyssna mer på sina intuitioner. Det tror jag skulle bli överlägset bäst för alla.