Alltså, det där med barns utvecklingskurva och att följa den är bland det absolut häftigaste som förälder. Barnen kan verkligen explodera inom något inom loppet av bara några dagar, och det är så fascinerande.
Idag har Max åkt på med sina små slalomskidor som att han haft många dagars träning bakom sig, men så är inte fallet. Jag kan inte fatta att han haft kanske 6-7 dagars åkning i år (nu när han precis fyllt 4 och med det har lite större möjlighet att faktiskt lära sig svänga och bromsa ordentligt till skillnad från förra året) och då pratar vi några åk i barnbacken och ett par längre åk per dag.
Nu har han fått upp tempot, tar instruktioner (”här är brantare, nu måste du ta stora svängar”), svänger kontrollerat, sätter fart och reder ut de flesta problemen han stöter på (men trillar förstås ibland) och bromsar utan problem. Vi har våra stavar nära till hands för att kunna sätta i hans armhåla och stoppa upp om vi tycker det går för fort, men annars klarar han allt helt själv. Så duktig!
Gulligast var ju annars att Stella tyckte det var så roligt så hon ofta sa till mig ”Nu måste vi vänta på Max och pappa, för det är roligast att åka alla tillsammans!”. Och så åkte hon och Max och småpratade mellan varven, eller bara ropade ”köttbulle!” och kröp ihop i störloppsställning tillsammans. Syskon, alltså.
Vi åkte direkt ifrån backen hem till Nacka, betydligt mer övertygade om att en kortvecka i Vemdalen till påsk kan vara en riktigt bra idé ändå.
Hemma i Stockholm var det däremot vår. Plus 15 grader och en strålande sol och givetvis var alla grannar ute i sina trädgårdar och fixade. Barnen sprang direkt in till grannen som fått upp studsmatttan och gick loss. Själv snörade jag om till löparskor och tog en runda i närområdet. Superhärligt – om än inte helt lätt steg. Man kanske skulle ta upp den där löpningen nu igen ändå?
Våren – årstiden då löparskorna ska tas på, den friska luften andas in och fågelkvittret lyssnas på.
__________________________________________________________________
Blogg100 – 8/100