Charter lyder rubriken i dagens resebloggutmaning, och bara ordet rör upp många olika känslor och åsikter. De som är charterns stora förespråkare upplever jag ibland att kan känna sig lite ifrågasatta eller som att de måste sätta sig i försvarsställning mot andra som föredrar att själva sätta ihop sin semester eller talar sig varma om resor med mer äventyrsinslag. Jag har upplevt många gånger att vänner börjar med att berätta om en semester med ”jag vet att inte ni gillar sådan resa, men…” innan de nästan ursäktande berättar om det som väntar för dem. Lika många gånger har jag svarat att jag visst ser uppsidorna med charter, och givetvis finns många fördelar med att köpa en färdig lösning och få precis all service gällande resan, boendet och maten (beroende på vilket koncept man nu väljer). Det blir ju verkligen enkelt då att bara fokusera på Semestern med stort S. Återhämtningen, kvalitetstiden med de man åker med, utcheckandet från ”verkligheten” och alla måsten. Kvar återstår det enkla och ljuva livet. Lyxen i det! Det är enkelt och säkerligen njutning – om man är ute efter den typen av semester.
Nej, charter är inte det jag och min familj väljer när det vankas semester.
De gånger jag sökt alternativ upplever jag att det blir dyrare än de alternativ jag själv hittar med någorlunda liknande twist. Det kanske inte stämmer men exempelvis är det den slutsatsen jag gjort när jag vid något tillfälle kollat sommarsemester men istället landat på reguljärflyg och egen hyra av hus eller liknande. Fast det är inte enda anledningen. Jag går lite igång på att själv ta ansvar för mitt eget, och har jag fått lägga lite extra energi på att få resan att flyta smidigt för alla, t.ex ansträngt mig lite mer med barnen och så, så njuter jag ännu mer sedan. Jag älskar engagemanget och känslan av oövervinnlighet det ger att ha haft energin till att göra det, liksom. Det är svårt att förklara… Det går nog dock på ett djupare plan ihop med hur mycket jag ogillar att känna mig förslappad – det ger mig för låg energi och jag gillar det inte, och att jag gillar att sitta i förarsätet och ha kontroll. Sådan är jag.
Sen är det vissa fördomar som spelar in och som för mig är enormt viktiga. Reservation av solstolar driver mig till vansinne, och den energitjuv det beteendet skulle vara för mig skulle helt ärligt kunna förstöra en semester. Är maten inte bra eller inramningen allt för stimmig med en uppsjö av barnfamiljer med barn som är vildare än våra (hehe) njuter jag inte heller för fem öre. Sådant är viktigt för mig. Jag vill vara i en upplevelse och känsla, det är en del av semestern för mig, inte prackas på ”extra allt” av sådant som jag innerst inne inte vill ha.
Så är charter så? Jag vet inte riktigt. Och jag har ingen prestige i det, och kommer säkerligen med glädje åka på charter inom de närmaste åren – kanske redan till våren? Jag skulle jättegärna motbevisas och en sak är oavsett säker – charterresan har gjort resandet mer lättillgängligt för gemene man och det är något som är enbart positivt.
Jag var senast på charter 2009, i Turkiet. Såhär summerade jag det och semesterveckan i bilder såg ut såhär.
Side, 2009.