Stella och Max är ju så stora – Stella i ettan och Max sista året på föris – så för dem blev det vardag igen idag. De skulle förstås gärna varit hemma, inte minst Stella som igår somnade ungefär aldrig då hon gång på gång kom ner (till oss som satt och käkade ost och chark – oh the joy!) och inte kunde slita sig från sin syster. Hon känner liksom exakt samma som vi kärleksrusiga nyblivna föräldrar. ”Tänk om du hade behövt lämna henne och gå och lägga dig!”, som hon sa, och givetvis fick hon vara med lite längre både en och fyra gånger. Men skola är skola och så är det med det, och vi måste ju självklart behandla dem båda lika såhär i början och för Max som är rätt aktiv och behöver leka så hade garanterat tristessen tagit över innan vi druckit morgonkaffe. När de kom hem redan på ovanligt tidig eftermiddag var det dock språngmarsch till bebisen. Vi testar fortfarande Meja även om Max nu är inne på Kitty och därför bestämt sig för att kalla henne för det ett tag. Helt okej att göra så, förstås. Hans förslag varierar kraftigt, men ”Lilo eller Samantha” har han iallafall övergivit nu. Själv har jag jobbat med Ebba ett tag idag men det är inte någon av barnen med på av oklar anledning.
Fast det var ju dagen efter att de kommit hem det. Innan dess har vi haft det lugnt, ihop med mina föräldrar som varit här sedan igår morse.
Nu är dygn två (även om bebis bara är 1,5 dygn visserligen) och jag och hon jobbar på mjölkproduktionen. Det innebär att vi sitter i soffan eller ligger i sängen mest hela tiden för fritt snuttande så att det kan ta fart ordentligt. Ännu verkar det lovande.
Och så har det sovits. Sovits, sovits och sovits. Vi testar lite olika varianter; i soffan, i vaggan, i sängen – men mestadels fortgår fighten om att få sitta och hålla henne. I evighet. Vilka dagar… Jag vill redan stoppa tiden!
Vi gjorde också vagnpremiär, och gick ner till Långsjön. Jag vände förstås där, att överhuvudtaget kunna gå de kanske 800 meter tur och retur dit innebär räcker gott och väl 36 timmar efter leverans av en 4,1 kilos bebis (yes, hon var välgödd – 4,070 på 53 cm och vinner kampen om störst bebis i familjen – men så stannade hon ju också längst på insidan), så att säga. Men det var skönt med frisk luft och lillasyster sov hela varvet runt sjön som Henke och mormorn förstås tog.
Jag är så sjukt imponerad av kroppen som nu tydligt tar steget in i ”efter förlossnings”-stadiet med en mage som snabbt drar ihop sig, en kropp som börjar känna sig riktigt pigg (men som ska få skynda långsamt) och som gör sig redo att mätta en bebis. Så sjukt häftigt, bara. Respekt.