Att åter bli rikast i världen. Och ta med rikedomen hem.

Och så kom hon äntligen. Lillasyster; vår – och med vår menar jag hela familjens – så högt efterlängtade bebis. Det kändes som att vi fick vänta och vänta lite till och vänta lite till, men när hon sedan på BF + 4 aviserade sin ankomst var det bara att hänga med i svängarna. Vattenavgång 21.15, inne på BB Sophia en timme senare, och ytterligare 50 minuter senare var hon ute – frisk, kry och helt perfekt. Enormt lik sina storasyskon och inte minst sin storasyster. Det är såhär de ser ut, barnen vi gör. Tydligen. Så sjukt fina.

Dessutom med en väldigt pigg mamma. Vilken fin förlossning!

Och så sov (iallafall de två som inte var fulla av förlossningshormoner) vi i ett himla fint familjerum, vi tre, och efter att ha träffat läkare i förmiddags och fått fullt godkänt på både stor och liten så kunde Max komma och hämta sin lillasyster. En mäkta stolt kille som äntligen blivit storebror. Lyckan!

Hemma väntade en entusiastisk storasyster. En som sedan dess inte kunnat vika från sin lillasysters sida utan konstant vill sitta med henne i knät och snusa i hennes långa, mörka fjun. Som inte kan sluta berätta för sin lillasyster – och oss – om hur välkommen hon är, hur gullig och vacker hon är och mycket vi längtat efter henne. Det är helt magiskt. Helt. Rikedomen, alltså.

Och så ligger lugnet här hemma. Bebisbubblan. Det finaste stället man kan befinna sig i.

Vi tror att hon heter Meja. Vi får se om hon känns som en sådan – om hon behagar vakna. Det snart första dygnet har mest bestått av sömn – till hela familjens stora förtret. Vi vill nypa henne lätt för att få se de där fantastiska ögonen med det djupaste djupet, och vi slåss om att hålla henne. Som det ska vara.

Rikedomen.

Följ mig!

Mer läsning...
Tankar om ett barn till