Kylan har verkligen kopplat sitt grepp om hela landet. Här i Dalarna, där vi fortfarande befinner oss, har dagens temperatur legat runt minus 18.
Jag älskar det fortfarande.
Däremot är inte kylan riktigt någon hit för bebisen som är dryga 5 veckor. Det är inte läge att alls ta sig ut. Värmen i vagnen är inga problem men de små luftvägarna, tänker jag, och håller henne inne. Hon klagar inte, utan hon är glatt vaken längre stunder nu och fyrar av de ljuvligaste små leendena när någon pratar med henne. Jag smälter. Det gör vi alla. Föräldrar, morföräldrar, syskon, kusiner.
Klagar gör däremot jag, inuti iallafall. Stundtals. Det blir lite ”status quo” – mer än jag klarar. Jag får för lite fysisk aktivitet, för lite energi och för lite stimulans. Det är så skönt (ack så skönt!) men samtidigt så frustrerande. Idag åkte jag (med Meja förstås) till Kupolen och bara var i flera timmar. Lång sushilunch. Långt strosande. Lång latte. Bara för att se något, liksom.
Kylan, jag älskar den. Men just den här tiden och nu så kan den tagga ner lite. För bebisens skull. Men nej, hon klagar inte.
Klagar gör inte heller Stella och Max – inte ens idag under skidskolans sista dag. Jag är så imponerad och inte minst glad över deras entusiasm. Äntligen!