Det känns rätt fint att snurra runt på nätet och läsa lite varstans om oerhört lugnt tempo, och pyjamas från morgon till kväll – för här är det sen juldagskväll och vi har ännu inte lämnat underställen. Det är ju en sådan dag den är, juldagen – årets kanske lugnaste dag. Vi tog det ovanligt lugnt här i Åre också idag, sov tills vi vaknade (vilket var vid 8.30, älskar att även yngsta familjemedlemmen är hyfsat duktig att sova på morgonen, ibland väcks hon sist av alla) och tog det lugnt länge. Det hör inte till vanligheterna när vi är på skidsemester, utan min man kan vara oerhört ”tydlig” på skidåkarmorgnar – men att vara här i Åre i så mycket som ett par veckor lägger grund för ett helt annat tempo. Det är så skönt! Med andra ord var vi inte i backen förrän närmare halv 11, och det blev jag och barnen som fick åka skidor ihop inledningsvis. Att ha ett litet barn igen betyder att vi får åka i omgångar, och det kan förstås kännas som ett steg tillbaka för familjen ibland, men jag tycker att det funkar. Att hänga med Meja är rätt mysigt, och mycket släpande och en del kämpande kommer vara ett faktum i ett par år men sedan vet vi att andra sidan väntar. Det finns tålamod och trygghet i rutinen, upplever jag.
Efter byte vid Fjällgården efter lunch. Utanför bild: pjäxbag, pulka osv. Sa jag att det släpas och kämpas en del? Dessutom hör Mejas välvilja till vagn inte till vanligheterna.Jag, Stella och Max åkte mest vid Åre Sadeln idag, dvs baksidan av Totthummeln ner mot Björnenhållet, och det är enda stället jag stött på den här julhelgen där det är några liftköer att prata om. Det är visserligen inte så konstigt att förstå, då det är många hus åt det hållet, backarna är långa och blå till skillnad mot byns många röda och stolsliften Sadelexpressen är snabb och skön med sin rumpvärme. Lyxigt och allmänt familjevänligt.
Stella (9,5) har blivit otroligt duktig i år och tycks ha vilat sig i form mellan säsongerna. Hon har helt släppt plogandet nu och utforskar fart och känsla genom att bara luta sig. Snart kommer förmodligen mer regelrätta carves, men det börjar se riktigt bra ut och hon bygger verkligen upp både trygghet och självförtroende nu. Det är så kul att se!
Max har däremot inlett säsongen lite lugnare än förra året – kanske har ett år till kommit med visst vett och förståelse för branter och fart, till skillnad från tidigare? – men i slutet av dagen idag tyckte jag ändå att det släppte lite och han vågade mer. Det kan behövas för när man åker själv med dem båda, så som vi behöver göra nu, så är det bra om de är hyfsat jämna. Tidigare har Stellas 2,5 år och bättre kontroll inte gett någon jättestor fördel i fart då Max kört lite mer vågat, men nu är det stor skillnad till hennes fördel. Som tur är så har även hon mognat, så det finns ingen oro i att släppa iväg henne lite före.
I eftermiddags anlände farföräldrarna, så kanske blir det lite skidor ihop alla fyra någon dag. Men, vi har inga stora krav på något utan den här julledigheten känns verkligen lugn och kravlös. Jag känner mig väldigt trött och inte som mitt mest sociala jag, men försöker trots fullt hus mest hela tiden tillåta mig att sätta mig i soffan emellanåt. Det är ju nu det ska finnas tid för sådant. Jag jobbar på det, för återhämtningen behövs verkligen. Sköna, sköna julledighet!