Det är en tanke jag tänkt väldigt många gånger de senaste månaderna. Eller, rättare sagt så är det en inställning jag praktiserat sedan dag 1 i mitt nuvarande förhållande, men som jag tänkt lite extra på nu på slutet. De dagar då vi i Åre inte kunde åka skidor ihop hela familjen och vi båda förstås hellre ville åka ”ordentligt” i systemet med våra stora barn istället för att kämpa med en 2-åring någon helt annanstans var det just tankarna om att unna den andra som styrde dagarnas upplägg. Åk du med dem, för jag vet att du så gärna vill åka lite mer än du kunnat de senaste dagarna – jag unnar dig det! Åk du en halv dag själv med ett stort tjejgäng i backen. Passa du på att åka baksidan av skutan offpist med gänget som kan repan och kan ta dig med på det, och idag när förutsättningarna är så bra. Såklart du ska!
Och passa på att njuta, och gör det utan dåligt samvete!
Gör man inte det är både tiden man spenderat och unnandet rätt bortkastat.
Livet i en relation blir väldigt mycket enklare om man unnar den andra. Inte minst om man har små barn, för de gör ju utan tvekan livet mer utmanande på många sätt. Man styr inte längre över sin egen tid, och det man gör själv handlar inte om bara ens egen tid utan all tid man lägger på sig själv går ut över någon annan. Det är en rätt bisarr tanke när man tänker på det – att mina beslut kring mig själv och min egen tid aldrig rör bara mig själv. Aldrig.
Men hur mäter man sedan då? I uskados enligt Solsidans belöningssystem, i antal timmar hemifrån, i den totalt uppnådda nöjdheten hos de inblandade?
Nej… jag tror inte att något exakt rättvisesystem ska finnas alls, utan att det ska räcka att vilja unna den andra och göra det av äkta medkänsla. Jag tror att det är en av de tydligaste sätten att visa kärlek, helt enkelt. Förutom det uppenbara att ännu oftare välja att vara med den andra – för att man vill.
Däremot handlar ju aktiviteter som går ut över andra – ens egentid i en relation med barn vill säga – om att det blir hyfsat jämt, och på en rimlig nivå. Och var den ligger skiljer sig från par till par, och är olika i familjer – kanske för att man har väldigt olika förutsättningar.
Jag tänker lite extra på detta nu när vi om några dagar (!) firar 10 år som gifta, jag och Henke, och hur vi redan från början för 17 (! igen) år sedan inledde vårt förhållande med att göra olika saker. Vi hade bara varit ett par i några månader när jag satte mig på ett flyg till Australien för en termin som utbytesstudent i Melbourne. Jag pratar lite mer om det i poddavsnittet Att resa för erfarenheten som vi just släppt (i samarbete med EF Education) – in och lyssna på det! Inte bara för att höra om att jag åkte och pluggade utomlands trots att vi just träffats, utan för att lyssna på lite snack om det där med vad resor kan ge långt bortom upplevelserna just där och då.
Jag har förresten skrivit mer om hur mina utlandsstudier påverkade mig – här.
Att resa för erfarenheten:
Avsnitt i samarbete med EF Education.
En annan anledning att jag tänker på det just nu är för att jag var i Åre med två kompisar förra helgen. Det var bara i början av december, två månader sedan, jag hade en annan egenhelg (i samma syfte, ovanligt nog). Min nästa egenhelg blir i början av maj. En helg varannan / var tredje månad, det är ovanligt mycket för mig… Är det rimligt?
Och just det, den här helgen är Henke i Schweiz och åker skidor. Sedan kommer han hem och vänder i dörren för lite jobb borta, men jobb är något annat förstås (även om det påverkar mig på exakt samma sätt).
Men, som jag unnar honom detta.
…trots att min helg inte varit enbart en walk in the park. Det kan jag inte säga att den har. (hashtag tålamod, hashtag kämpa)Hur tänker du kring att göra saker på egen hand, hela helger eller så? Vad är rimligt? Vill du ha mer eller mindre av varan? Vad gör du åt det? Hur tänker du kring din partners behov och vilja att göra saker själv?