Det brukar heta att magiken händer utanför bekvämlighetszonen, och det är sant i många fall. Som när jag för en knapp vecka kastade mig utanför den genom att åka offpist ned för höga berg, till exempel. Jag älskar utktanten av bekvämlighetszon, triggas av att lära och uppleva nytt, och är sällan mer rädd än lite lagom nervös.
Det är och har varit samma med mountainbike, på sätt och vis. Det var ganska precis ett år sedan jag fick en egen, och började åka. I skogen har jag hittat glädje – kronat av fantastiska tävlingen AIM challenge – men också mycket nervositet. Att ge sig ut på stigar med stora stenar och rötter både i utförs- och uppförsbackar har varit mer utamanande än vad jag kunde tro på förhand. Bekvämlighetszonen är ganska snäv. Stigarna behöver inte vara rena och det är helt okej att det lutar både hyfsat brant uppåt och nedåt, men stigar där rötterna inte tar slut, kanter ligger nära, myrar ska hanteras genom att åka över spänger och där stenar ger höga dropp är så långt utanför bekvämlighetszonen så det känt nästan direkt obehagligt. Jag är helt enkelt mer rädd när jag åker mountainbike än under många andra aktiviteter. Jag är en för dålig cyklist, och vet varken i teori eller praktik riktigt hur jag ska göra för att klara av hindren – och det har gjort mig osäker. Samtidigt känner jag så himla starkt att det finns kärlek till sporten för mig runt hörnet.
Jag har ju redan upplevt den, kärleken. I lagom utmanande stigar och vägar, under långa fjällcyklingar. Så jag vet att den finns där!
Den här gången tror jag således att jag kommer att hitta mer magi i att utöka min bekvämlighetszon. Den behöver bli större! Nyckeln till det är givetvis träning, och då inte bara att åka och lära mig vart eftersom eller fortsätta stöta på områden med hinder på hnder på hinder som känns för tuffa. Jag behöver göra ett utmanande parti, och sedan vända om och göra samma parti tio gånger till. Bygga säkerhet, och inte minst självförtroende. Jag tror att väldigt mycket ligger i det där sista.
Så i torsdags inledde jag vår Smålandsvistelse med att ta en kort mountainbikekurs i Isaberg. Under 1,5 timme (för 250:-) drillades jag och ett gäng nybörjarcyklister i olika tekniska delar. Vi snackade och utövade uppförsbackar, olika tekniker utförs i slalombacke, skogspartier med tvära svängar och varierad terräng, stendropp och annat. Sedan kompletterade vi med många balansmoment i den fina teknikbana som finns i Isaberg, ”mtb arena”. Både kurs och teknikbana var grymt givande för mig, även om jag hade behövt lite mer energi och mindre nedslagen-av-pollenallergi-trötthet. Den har varit tuff i år, tyvärr.
Nu vill jag träna mer – för jag vet att kärleken finns där. Att ha lite mer teori med mig är bra, och nu behöver jag ”bara” träna mer och bygga säkerhet. Jag ser fram emot att komma dit.
Jag ska såklart cykla mer själv i Hellas och Nackareservatet som vi bor i princip granne med, men har också gått med i communityn She Rides för att lättare kunna hitta andra att köra med och fler kurser att gå. Min erfarenhet av att göra sådant här i sällskap med bara tjejer som anser sig rätt nya är att det är ett oerhört bra sätt. På kursen i Isaberg saknade jag en vi-känsla i gruppen. Den behöver inte vara så stark, men det händer extra mycket grejer när man snackas, peppas och hjälps åt.
Så, det har jag roat mig med i Hestra. Och njutit av lugnet, andats skogsluft, jobbat en hel massa (ingen klämdag och snart Indien, lite stress!), fikat i massor, utegymmat, legat på en bänk och tittat upp på vajande björkkronor och njutit av ljuliga sommardagar med runt 25 graders värme. Ljuvligt!
