Jag fick en så stark känsla när jag var i Indien. Jag vill bo där (eller på liknande ställe) en längre period. Det är dags nu! Någon gång måste jag, och någon gång kan lika gärna vara nu.
Vi har pratat om det länge, jag och Henke – att någon gång ska vi bo utomlands. Frågan är bara när? Hittills har tanken om att vilja inte varit tillräckligt stark för att gå före alla andra behov. Det vill säga, att vi aktivt valt annat. Jobb som varit roliga och bjudit på nya utmaningar, och flertalet jobbbyten utöver det. Trivsamma lägenheter och härlig vardag, som sedan landat i att verkligen hitta en bas vi på alla sätt älskar – hemma i Nacka, i huset (som köptes förra gången jag var i Chennai!) som är så oerhört rätt för oss. Dag för dag skapar vi oss ett liv vi trivs ännu bättre med, och vi är grundade. Landade – medvetet och med uppskattning till just det varje dag. Det finns ingen slentrian i det, utan för oss har det de senaste 10 åren varit rätt att ha en stark bas och att ha kryddat med att förverkliga alla möjliga drömmar – inklusive resedrömmar – när tid och tillfälle känts rätt. Aktiva val, prioriteringar. Njutning.
Men jag vet inte. Suget blev så starkt i Indien. Jag fick en känsla av vad jag längtar till, och varför. ”Problemet” är bara att jag inte längtar bort från det jag, vi, har hemma överhuvudtaget. Ingen del av drivkraften ligger i det.
Och, det gör det hela förstås så mycket svårare. Sedan ska väl tilläggas att det finns mycket som försvårar i övrigt och en del kanske man kan fundera på i större termer. Sådant som att vi med just det där huset och livet vi älskar byggt in ett beroende till både platser, saker och dubbla inkomster. Det är ett faktum.
Barnen? kanske ni tänker. Ja, det är givetvis den allra största anledningen på ett sätt. Stella och Max är rotade i rutiner, intressen och vänner. De är båda små sociala djur men med stor lojalitet, och även om de med sina öppna personligheter lätt skulle hitta nya vänner – både tillfälliga och för livet – så tror jag uppbrott från det vanliga skulle vara rätt tuff för dem. Jag upplever dem som lojala till både platser och vänner. Men, Stella har vänner vars familjer gör uppbrott och förändringar i just detta nu, vilket tagit hårt på henne – och just det agerar lite bränsle i mina känslor för att någon gång förverkliga drömmen om en period i livet utomlands.
När passar en utlandssejour bäst för barn? Den frågan är omöjlig att svara på. Är de riktigt små är omställningen kanske mindre, men den tiden är redan förbi, och när vi diskuterade det då och faktiskt inte hade suget sa vi samtidigt att ”skola utomlands behöver inte vara ett hinder”. Snarare tvärtom – de som tagit klivet pratar om fantastiska skolor, barn som lär sig språk och andra kulturer, och som formas till de små världsmedborgare jag hoppas att våra barn redan inlett sin resa till att bli. Jag är inte rädd för just det, egentligen.
Och så, några ord om tiden och möjligheten i framtiden. Vi har många år tills barnen är så stora så att vi kan åka bara jag och Henke. Och hur lång är den sloten, då, egentligen? Tänk om någon får barn tidigt, så att vi inte vill lämna våra barnbarn (hört att det kan hända)? Tänk om någon hamnat någonstans i livet där de behöver extra stöd och översyn? Tänk om ens egna föräldrar är de som då behöver tas om hand mer?
Utan tvekan finns ingen perfekt tid, och ingen möjlighet att planera framåt. Det finns bara här och nu. Livet fungerar så.
Med det sagt så ville jag bara dela med mig av lite känslor till er. Få ner mina tankar på pränt. Vi har inte möjlighet att flytta båda våra jobb till ett annat land (även om vi båda har yrken såväl som arbetsgivare som betyder stora möjligheter), och vilket land och vilken stad vi kan tänka oss är vi egentligen rätt begränsat.
Drömscenario enligt mig? En storstad i Asien, jag i väldigt närbesläktad roll med nuvarande och med samma arbetsgivare, och Henke likaså. Stora barn på internationell skola, boende i välordnat område med alla möjligheter och kompisar på området men den annorlunda och ack så efterlängtade kulturen utanför grindarna. Meja på förskola några timmar om dagen och övriga timmar omhändertagen av periodvis medflyttande föräldrar. Och såklart, runt 6 veckor varje sommar hemma i Sverige. Haha. Det vore väl något?
Har du en dröm om att flytta utomlands? Berätta mer, låt oss drömma tillsammans!