Jag tog en för laget idag, och åkte hem med Meja efter dagens lunch i 720 (så himla bra, tycker verkligen att 720 är bäst av Åres alla backrestauranger). Hon verkade rätt färdig efter ett par långa åk från Mörvikshummelns topp så vi tog det säkra före det osäkra när hon började säga att hon ville åka hem. Det vore synd att köra henne in i väggen såhär andra skiddagen av minst 14. Eftersom jag fick kvalitetsåkning med bara tanke på mig själv (och en massa content och fotande förstås) förra helgen så får jag backa i några dagar till. Ta en för laget, helt enkelt.
Det där med att ta en för laget. Det fick mig att tänka lite, på hur just det uttrycket egentligen satt hela ramarna för hur vi jobbat som föräldrar de tio år vi nu har varit det. Jag tror att det kan sammanfatta det hela väldigt bra, även om jag aldrig tänkt på det så förut. För, att sätta laget främst är nog en av de främsta framgångsfaktorer jag kan tänka mig i en relation som innefattar barn.
Om ett barn vaknar för tidigt och ingen är nöjd med sin sömn – vilket händer alldeles för ofta – har vi aldrig haft en varannan-morgons-princip. Vi har jobbat mycket med att sova i omgångar (dvs en går upp först och lägger sig efter ett tag igen) eller helt enkelt konstatera vem som faktiskt behöver sömnen bäst. Någon som sovit riktigt dåligt och under en längre period? Någon som har något extra viktigt på jobbet? Hade den som det var planerat skulle ta morgonen en riktigt usel natt av någon anledning? Någon som behöver vara utvilad för att köra en lång sträcka i bil samma kväll? (Någon som fått åkt skidor flera dagar i Alperna när någon annan varit hemma med barnen?) Osv. Vi har tänkt att hela helheten är viktigast. Ingen funkar toppen om den är för sliten, men helheten blir bäst om målet inte är en förälders nivå utan högsta möjliga lägstanivå på alla. Laget före jaget, eller jaget för den som behöver det mest. Ungefär så.
Nu börjar vi lämna de mest slitiga dagarna bakom oss, om man tänker sömn störd av barn iallafall. Att backa för den andra när man själv inte skulle göra något hellre än ta en sovmorgon / egentid / några åk till eller vad det nu kan handla om är inte nödvändigt lika ofta längre, men händer förstås. Inga konstigheter. Ibland får man bara ta en för laget. Det är inte alltid superkul, men det är alltid värt det.