Inte mitt, tyvärr. Men min mans. Jag säger ibland om min träning att mitt konstanta mål är att kunna gå upp för ett berg om andan faller på och att det är någon form av baseline för vilken ork och styrka jag vill ha och hålla fast vid. Förra året i Riksgränsen fick jag konstaterat att det är bra att ha det målet i bakhuvudet som en ständig morot, och att min upplevelse blev oerhört mycket härligare av att jag faktiskt kände att jag orkade. Jag blev tröttare av det där turandet på hudar än jag på förhand trodde, men klarade det samtidigt bättre än många andra.
Förut pratade jag mer om att vara stark för vardagen (”när jag ser ut som och är mitt starkaste jag”). Den hänger förstås kvar den också, men egentligen handlar det väl mer om metaforer och målbilder. Vilken nivå vill jag vara på för att klara det jag vill göra i livet?
Här hemma peppar vi oss rätt bra just nu, och har kommit på en ny grej som funkar bra för oss. Att träna ihop! Ni fattar ju – det är och har alltid varit bra och kul att göra det, snacka om att sparka in öppna dörrar liksom… Men under väldigt många år har det inte varit något direkt alternativ. 11 år. Stella fyller snart 11. Så länge. Men, med barn som blivit äldre är det helt plötsligt ett alternativ igen. Stella och Max kan numera ta hand om Meja en liten stund, och har hon somnat för kvällen kan vi också komma ut en sväng i kvarteren. Det är inte lätt att motivera sig den tiden på dygnet, framför allt inte den här mörka årstiden, men gör vi det tillsammans så är sannolikheten att vi tar oss ut större.
Henke drar mest. Han har nämligen ett helt fantastiskt träningsmål, och hans motivation är stor – men samtidigt är det svårt med pepp sena vardagskvällar så han behöver mig också. Sällskap ger motivation. Så – vad han ska göra?
Han ska avsluta skidsäsongen i Norge, nyligen för övrigt utsett till årets bästa resmål 2019 av Vagabond.
Och han gör det på ett sätt som också funnits i mina drömmar länge. Genom att åka båt mellan olika små hamnar i nordligaste Norge, långt in i fjordar, mot orörda berg och fjäll. Gå upp på dem, åka ner. Alltså – wow! Det är en så drömmig drömresa så det är inte klokt!
Bilder från min inflygning till vackra Bergen för några år sedan.
Givetvis skulle jag vilja följa med, men ärligt talat så skulle vi nog vara på för olika nivå där både vad gäller upp-turandet och nedåkandet, och dagarna är för många för att det skulle funka med barnen. Men vi drömmer och lägger det på en gemensam framtida bucket list. Han gör Tromsö nu, och jag hoppas det blir mäktigt och ger drömmar om mer som vi kan göra tillsammans.
Det är ju givet att jag likväl kan hålla i och träna för att gå upp på berg, och gärna med skidor på, redan nu. Henke å sin sida är helt klart lite rolig, för han är rädd att hans utrustning kommer att vara lite för tung och vill helst inte köpa nytt. Resan kostar en del redan, såattsäga. Så istället har han just nu en inställning om att träna så att han ligger före alla andra – de med förmodligen lättare grejer. När vi kör ihop så stoppar han vikter i ryggan och springer med. Haha! Förnedrande eller inkluderande? Jag garvar och är glad att kunna hålla något jämnare steg. Långt ifrån jämna, men ändå.
Så, Norge alltså. Gå upp för berg. Ingen dålig motivationsfaktor. Har du någon att dela med dig av?