Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

Bloggen. Den får visst lite begränsat med uppmärksamhet these days. Energin läggs helt enkelt på andra ställen. Men, som tur är längtar jag lite efter den mest hela tiden, så det är ingen bloggexistenstiell svacka utan har mer med tid och prioriteringar att göra. Den räcker inte till – men är inte som 2018 för nedbrytande fullspäckad heller.

Intressant ändå, det där – att när man är typ på andra sidan av något som varit inte alls bra så märks det hur det faktiskt var. Jag hade inte i grunden förvandlats till en labil, skör och tålamodsbristande person med ekorrandning, sådan där i hals- snarare än mag- eller ens brösthöjd och pickepickepick i bröstet. Det var något som var fel! Mycket, till och med.

Jag känner lugn nu, men jag värnar också mycket om den. Kanske kommer jag alltid behöva det. Eller, rättning – jag kommer alltid att vilja det.

Jag kämpar lite med det där. Att inte vara en person som lägger 140% på jobbet, om inte i timmar så i engagemang och ärligt talat också leveranser. Jag vill inte det längre. Jag vill göra 100. Kanske 98 till och med. Leverera enligt förväntningar och okej då, lite till, men under förutsättningar som är rimliga. Inbillar mig att jag nu kanske lite bättre vet vad det är. Hoppas?

Min återvändo till konsultlivet, det där bekanta efter runt 10 år som sådan följt av 6 som linjeanställd, har varit just bekant men ändå med aha-känslor i hur det ju kan kännas. Att vara ny, och direkt ha (egna) förväntningar på sig själv att leverera 140. Förlåt, 100 menar jag. Den är inte helt bekvämt, men samtidigt kittlande. Jag trivs så bra i nuvarande uppdrag, och är samtidigt glad att ha viss distans. Och att vara egen! Ah vad rätt det är för mig just nu! Det är så skönt att inte stå upp för någon annan än mig själv. Låta mina inre värderingar bygga värdegrund och jobbkultur, och inte ett företags värdeord och policys. Underbart! Det är inget fel på värderingsstyrda organisationer, tvärtom. Mitt problem är snarare att jag anammar det lite väl hårt. Ett måste som ledare, förstås. Phew vad det just nu är skönt att vara mer i leveransdimensionen!

Energin läggs förstås hemma också. Jag har lite funderingar och känslor kring vad jag upplever som en ny fas hemma – en jag tycker om. Vi växer upp, familjen. Det där med min och Henkes träning ihop som jag skrev om häromdagen är bara ett litet tecken på det. Jag kämpar inte för min frigörelse, liksom identitetskluvenheten kan man säga – den som iallafall jag som nybliven förälder (3 gånger) känt så tydligt ett år eller två efter bebis. Jag är stabilt jag nu. Med tre härliga kids, som går bredvid och med mig men inte hänger fysiskt fast vid mig. Det finns nog inget bättre i livet än 100% trygga barnarmar som klamrar runt ens hals… men kanske är det ändå livet sen, när man lever ihop men alla är sina egna.

Tiden fortsätter ha ett annat tidevarv, mer som ska hinnas med och tusen spår parallellt, men det går samtidigt att andas mer nu. Fast jag värnar om tiden med dem, för det är uppenbart numera att den är till låns. Det är ös i ett efter jobb, och framför allt Stella är å ena sidan mer självständig men vaken senare på kvällarna och det känns mindre aktuellt att öppna datorn i soffan när vi sitter där ihop. Tiderna förändras. Allt med tid förändras. Så är livet med barn.


Följ mig!

Mer läsning...
Skitouring, SAS-strejk, drömresa och Kolmårdenpremiär