När jag ser ut som och är mitt starkaste jag

Idag fick jag en känsla när jag såg mig själv i spegeln på SATS under StrongMama-passet. Jag såg så himla stark ut. Det var när jag skulle göra en övning där man snurrar en viktplatta runt huvudet. Det vill säga, man börjar vid höften, lyfter plattan diagonalt upp, snurrar runt bakom huvudet och ned till motsatt höft. Jag använde 10-kilosplattan under våra en-minuts-intervaller, och kroppen hölls totalt stadig. Det kändes knappt tungt, men jag ansträngde mig i varje del av övningen för att hitta rätt muskler och aktivering. Det såg ut som att jag hade så bra kontroll, och jag har axlar numera. Det är så häftigt!

Fast egentligen är det inte särskilt viktigt. Det kanske hjälper mig med självkänslan i vissa situationer, när jag fortfarande inte är sådan som med glädje lägger ut bilder från mindre smickrande vinklar till beskådan vilket många andra inspirerande bloggare gör för att visa hur normala kvinnor ser ut, och allra mest hjälper det mig med synen på mig själv vad gäller det som är viktigt. Jag ÄR ju stark! Jag orkar!

Däremot var det i förra veckan jag verkligen fick känslan som är den viktigaste för mig. Det jag egentligen tränar för. “Ha SMARTA mål”, poängterar de som kan träning och träningsmotivation, och jag vet ju efter otaliga motionslopp, hinderbanor, marklyft och chin-ups som måttstockar att det är nog så viktigt och kan fungera peppande och göra hela skillnaden. Men. För mig har det aldrig varit det som gjort skillnaden.

I förra veckan hämtade jag hem en 5-åring med närmare 40 graders feber. Hans dryga 20 kilo tunga kropp var helt lealös, och jag fick ta honom på ryggen. I handen hade jag bebisen på 9 kilo, i ett babyskydd som väger mycket i sig och är allmänt otympligt. Jag bar dem genom korridor, upp för trappa, genom ytterligare korridor, över en skolgård, över en parkering och in i bilen. Ett ögonblick av att se styrka i spegeln på gymmet idag var härligt – men det är inte det som räknas. När jag bar mina barn förra veckan var då jag var stark på riktigt.

Är det då målet? Nej, inte egentligen. Men min kropp hindrar mig inte till något och det motiverar mig varje dag. Till att inte vara mitt snyggaste, starkaste och smalaste jag – men att vara mitt allra mest balanserade och funktionella jag. Och det är jag stolt över.

Följ mig!

Mer läsning...
snapshots-dresden-bilder-springturism-springa-träna
Träningen igår, idag och imorgon – plan Q1 2020