Ibland slår det mig hur ett dygn kan påverka mig hela livet. Det slog mig när vi för några veckor sedan såg nya versionen av Aladdin ihop med barnen, och det var scener som utspelade sig i Jordaniens öken Wadi Rum. Den öken där vi spenderade ett dygn några år tidigare, i vad som kändes som själva i vidderna. Definitivt själva – utöver guiderna – på campen. Jag tänker på det dygnet så ofta. Håller miljön som en av de mäktigaste jag upplevt, känslan i resan som en av de starkaste och hela känsloregistret fanns under det där dygnet och när jag tänker tillbaka så känner jag dem än idag. Att ett dygn kan rymma så mycket, minnas så mycket. Ett enda dygn.
De där dygnen utgör ju en så stor del av livet. Är totalt livsavgörande. Jag vet inte hur många sådana jag haft, men kan såklart direkt ringa in ett antal av de större. Mitt giftermål. När jag födde mitt första barn, när vi tog emot henne. Barn 2, han som kom i segergest. Vårt tredje och sista. Eller den där dagen då vi flyttade in i vår första egenköpta lägenhet, den då vi öppnade dörren till vårt hus eller iallafall natten då vi aldrig gick och lade oss för att vi ville göra allt och grunda för alla dagar som skulle komma framåt.
För 4 år sedan om några dagar.
Något mindre men ändå ett dygn var ett spontant dygn i Åre, som inte var unikt i sin karaktär – en dag i backen – men i känslan av att göra det och jag kan och vill. Har det gått en vecka sedan dess, utan att jag varit in här nästan alls? I dagar som inte varit lika tydliga som egna dygn, utan en lång massa. Dagar som gått.
Livet är ju dagarna också. Eller snarare – det är de dagarna som är livet. Dagarna som kanske inte märks, dagarna som är.
Jag anlände hemma i lördags eftermiddags, och hann hem några timmar innan vi uppklädda och på festhumör infann oss i en festlokal en bit hemifrån. Det var en underbar 40-årsfest med mycket känsla och prat om dagarna som gått och de där mer speciella dygnen, och det var mat och prat och oerhört mycket dans. Så mycket så att jag vaknade på söndagsmorgonen med 11000 steg på klockan, intagna från midnatt och några timmar framåt. Älskar sådana fester! Sedan har det varit idrottshallar, jobbkontor, familj och ni vet. Dagar. Och så är det fredag igen och idag är det ännu en 40-årsfest. Jag tror det är årets 6:e? Har inte tröttnat än – för variationen är så stor, i vänner såväl som typ av fest. Sedan har det ärligt talat varit rätt många år med lugnare på festfronten, och jag har rätt länge haft känslan av att vilja njuta av att åter igen få, efter alla de där åren med små barn och annat fokus. Måste orka imorgon och varje dag, liksom. På andra sidan 40 lättar trycket lite igen på den fronten. I år är ett bra år för att ha festernas år. Nästa år tror jag har en annan karaktär igen.
Du då? Allt väl? Dagar som går eller dygn att minnas?