Igår käkade vi god middag ihop familjen – barnens favorit hasselbackspotatis och till det parmalindad kycklingfilé, och sedan slog vi oss ner i en stor hög i soffan och hyrde hem Aladdin, som just blivit tillgänglig att hyra online. Jag har alltid tyckt om den filmen (vars tecknade version är från 1992), och kanske är det den snarare än 1000 och en natt som från början fått mig att romantisera om arabisk kultur och ökennätter – så mycket så att jag alltid vurmat lite för den typen av miljöer. Det romantiska skimret är väl efter de senaste åren lite borta i verkligheten, men i filmen är det minst sagt påtagligt. Aladdin 2019 är maxad av vackra arabiska miljöer, fantastiska kostymer, sång och dans och en explosion av färger och ljus. Vi var rätt lyriska här hemma, och alla fem (eller nåja, 4, Meja var rätt trött och mindre engagerad) tog nog med sig olika spår från filmen. Miljöerna, eller det feministiska budskapet, eller den mer ytliga storyn, eller känslan av magi. En fullpott som familjefilm med andra ord!
Från Stories.
Vi konstaterade rätt snabbt, jag och Henke, att det måste vara i Wadi Rum många av scenerna filmats. Öknen i Jordanien som vi var i för ganska precis 6 år sedan, och som jag älskade så innerligt. Jag håller fortfarande Jordanien och vår resa dit som en av mina allra bästa någonsin. I mig hände precis allt där. Allt.
Stella, som då var 5,5 år, sa sig komma ihåg fragment av Wadi Rum. Max hade inte fyllt 3 än och gjorde förstås inte det. Men diskussionerna som ändå kom av detta, och minnena vi ändå gemensamt kunde prata om och återuppliva. Värt allt!
Vid ett tillfälle på filmen pratas det om en magisk grotta, och vi var vid två lite speciella valv i Wadi Rum. Dels detta;
Men framför allt det nedan.
Och med det – minnena igen. Jag kommer ihåg att Max var trött och ville sitta kvar i bilen, så vår guide aka beduinen hade koll på honom, men Stella ville klättra med upp för den branta klippsidan. Det kändes lugnt då greppet var bra på de porösa stenarna, men helt avslappnat var det inte. Och så gick vi ut på bågen, jag och Henke, men Stella fick sitta kvar och vänta en liten bit därifrån. Vi litade på henne som det kloka och stabila barn hon var, och hon satt så fint där minns jag men i min mage fladdrade förstås ett gäng fjärilar… både kring henne, och kring lilla Max själv i en bil med en guide utanför som fotade oss men hade koll på honom och kring upplevelse och höjd. Vi såg så långt, och ingen annan. (vi reste i absolut lågsäsong, i kylig december, så det var otroligt få turister i Wadi Rum och alla andra ställen i Jordanien)
Miljön här. Vackraste jag upplevt.
Jag önskar att jag hade mer tid att djupdyka i bilderna från Wadi rum, tänka till lite extra och skriva mer om upplevelserna – men nu pockar verkligheten på denna söndagsförmiddag och tiden vid datorn börjar hamna på övertid (dvs att barnen börjat gnälla rejält). Men japp – jag rekommenderar absolut att se Aladdin och dras iväg i arab- och ökenromantik, och Jordanien och resa med barn alltså. Bäst är det.
