Det är måndag morgon och jag är på väg till jobbet. Kanske får färdigställa inlägget under lunchrasten, men tar mig tiden att skriva några ord.
Det har snurrat under helgen, på högsta varv. Tidigt i torsdags, innan vi andra vaknat, åkte Henke hemifrån och upp till Åre för att åka skidor och än viktigare – gå på lavinkurs. Jag gav honom det i bröllopspresent för ett par år sedan, för det känns så viktigt för mig att han besitter den kunskapen i den typ av åkning han numera tar sig för – även om det mest är på arrangerade resor i grupp. Hans resor och skidåkning är inte alltid inom min bekvämlighetszon, kan man säga så? Turande på fjäll, offpistrepor om så nära alporternas skidsystem, förra året på höga berg i nordligaste Norge och i år mot Georgien och Kaukasus.
Henke gick på en 2-dagars kurs genom Åre lavincenter. Bra betyg och borde vara ett måste för sådana här miljöer.
Jag ville också åka till skidtestarhelgen i Åre, den som är säsongens riktiga öppningshelg, men hemma var det för mycket på agendan för att det skulle kännas bekvämt att låta någon av våra föräldrar ha barnen och allt logistiskt ansvar. Det finns en gräns för vad de kan krävas göra, känner jag. Att gå upp och stå i café med start 7.30 en söndagsmorgon faller inte inom den gränsen. Inte heller multipla träningar och matcher, och leklandskalas. Mellan allt annat. Ni förstår att det snurrat? Mer än vanligt till och med, och jag är glad att vara på väg till jobbet denna måndagsmorgon. Och apropå att ta ledigt så känns det inte heller aktuellt. Jag behöver jobba sista racet nu, givet att jag när jag lämnar jobbet på torsdag kväll förmodligen har minst 6 veckors ledighet framför mig. Varje timme räknas inte på sluttampen, det är hela årets jobb som ligger bakom mitt företags resultat och vad jag tar med mig in till nästa, men jag har svårt att inte känna så. Ingen ”onödig” ledighet nu!
Blicken framåt.
Någon frågade om jag kraschar in i julledigheten. Jag har dålig sömn och konstant snurrande bakom mig den senaste tiden, men förutom att det ska bli skönt att kanske få sova lite mer än vanligt så känns det inte så. Jag är i ett bra läge på det stora hela. Att ha min erfarenhet från förra hösten bakom mig sätter många saker i ett perspektiv. Jag har en helt annan skala på att känna mig känslig, bli arg, tappa tålamodet, känna uppgivenhet eller stress nu. Alla de känslorna finns ju i livet, om inte varje dag så varje vecka, men de har inte samma dalar längre. Kanske kan jag drömma om att lägga mig i ett sovrum och bara få vara en dag eller så, men för drygt ett år sedan kunde jag göra det för att inget annat alternativ fanns, och då bara stirra in i en vägg. Jag har absolut och inget behov av att stirra in i en vägg nu. En dag med serier i marathon (utan barn som behöver saker från mig), ja tack. Av våra två veckor i Åre önskar jag nästan dåligt väder någon dag för att få en sådan dag. Men inte övriga 13, tack så mycket!
Så, några dagar till ledighet nu. De två veckorna i vinterlandskap kommer snart. Hang in there, Let’s do this!
